Mitt avsked

Jag skrev för en tid sedan att domedagen var kommen i samband med IPRED-lagens inträdande. Jag hade fel. Jag trodde inte att det kunde gå längre. Jag hade fel. Jag trodde Sveriges politiker ännu värnade om moral och demokrati. Jag hade fel. Jag trodde inte vi kunde berövas vår frihet. Återigen hade jag fel.
 I dag skulle EU ha röstat om det nya Telekompaketet, lagen som möjliggör avstängning från internet. På grund av alldeles för stor oenighet sköts omröstningen upp till den femte maj. Denna oenighet skrämmer mig. Den klargör att ungefär hälften av EU-parlamentarikerna stödjer övervakningssamhället. Den understryker att folkets röst inte har någon betydelse. Den bevisar att demokrati bara är ett spel för kulisserna. Femte maj är nämligen inte heller någon domedag - femte maj är ett startskott. Ett startskott mot framtiden, ett startskott mot mörker.


Hör ni suset? Det är frihetens vindar som mojnar. Men först jag vill varna: om ni lyssnar och läser vidare kan ni bli avstängda från internet. Vad vet vi om vilka webbsidor som kommer att klassas som lagliga? Kanske kommer denna blogg tvingas att stänga ner. Kanske kommer jag att bli avvisad från internet. För vem vet egentligen vem och vad man får kritisera i dagens samhälle? Allting kontrolleras, speciellt allt virtuellt. I Italien äger Berlusconi all media - är dit vart vi är på väg?
 Åter till vår åtknutna frihet. I förlängningen kan Telekompaketet betyda ett censurerat, avgiftsbelagt internet. För tro inte att detta är slutet i diktaturens tunnel: om det inom en månad efter IPRED-lagens start börjas smida nya frihetsberövande planer kan det omöjligt vara slut här. Inom ett år kan vi ha ett scenario där bredband, fibernät och månadsavgifter är nostalgisk historia. I stället betalar man sin tillgång till internet via minut- och besökstaxa. Alltså får man betala varje gång man klickar sig vidare någonstans. Dessutom har man en ytterligare avgift som bestäms av den tid man är uppkopplad mot nätverket, som en samtalstaxa. Det är här de stora pengarna håvas in: eftersom detta ska vara möjligt sker all uppkoppling mot mobilmaster, vilket ger överbelastade nät och ett otroligt långsamt internet. Men vem vet, detta kanske inte kommer påverka oss alls. Alla de webbsidor som är värda att besöka kommer sedan länge ha censurerats, antingen är de nedmonterade eller borttagna. Kvar är EU:s självgoda hemsida, där man ser en bild där Europas makthavare leker piñata med oss vanliga medborgare.
 För vad har egentligen vi medborgare fått säga till om när det gäller kontrollen av internettrafik? Som vanligt har den lilla människan just blivit den lilla människan, där storebror staten ska bestämma. Lyd eller straffas! Ingen folkomröstning, ingen öppen debatt, knappt någon information. I tysta, nedsläckta rum har Europas pampar kommit fram till hur de kan få än mer makt, utan någon som helst medborglig inblandning. Från att ha setts som ett intressant experiment ses nu Schweiz direktdemokrati som en förebild för hur samhället ska fungera: folkomrösta om allt. Om vi inte kan lite på de som sak styra åt oss får vi ta saken i egna händer. Inte skulle det bli någon internetcensur då, inte.
 Nu har vi ingen direktdemokrati i Sverige och i stället kan makthavarna njuta riktigt ordentligt. Mest myser övervakningssamhällets skyddshelgon Jan Björklund, som i denna stund föreslår övervakningskameror på dagis för tidig dokumentation. Han vill kunna veta exakt vilka som föds och bor i landet. När barnen senare kommer upp i övre tonåren har den allmänna värnplikten återinförts, men nu handlar det inte om elva månader i skogen. Den nya värnplikten hålls bakom låsta dörrar i så kallade arbetsläger och permission är som sagor om prinsar och prinsessor. Hur länge man får stanna i lägret bestäms inte av tid utan av provision: arbete ger frihet. Börjas mönstret kännas igen? Visst är det en väldigt lång bit till Nazi-Tyskland, men med censurering av och avstängning från internet är varje steg ett steg närmare.


Under de senaste fyra åren har jag levt och fostrats i orden Frihet under ansvar. Detta är något som jag tycker borde vara en självklarhet: ta dina egna friheter men var beredd att ta konsekvenserna - du ansvarar alltid för vad du har gjort. Denna rättighet är nu på väg att tas bort, fast bara delar av den. Jag kommer längre inte ha den frihet jag förtjänar, men konsekvenserna finns kvar. Internet kommer att censureras vilken kapar en stor bit av den frihet till information vi ska ha. Men om vi försöker trotsa detta absurda förbud kapas all vår internettillgång. Rättvist? Inte det minsta, men vad gör det makthavarna?
 Det finns dock ett litet ljus - ett litet ljus. Tillägg 138 är en brasklapp i Telekompaketets herravälde. I detta står det att ingen ska kunna bli avstängd från internet utan en prövning i domstol. Som sagt inget stort ljus ifall lagen går igenom, men alltid något - det är inte bra, men det är en förbättring. Som ett kylskåp i helvetet, en barkbåt i rännilen eller humanist i EU-parlamentet. Vi kommer fortfarande ha storebror vakande över axeln, men nu måste han kolla med mamma och pappa innan han kan straffa oss.


Jag vill passa på att ta avsked av bloggen ifall detta blir mitt sista inlägg. Med inlägg som dessa, som helt går emot regeringens vilja, kanske internetuppkopplingen blir sparsam för min del i framtiden. Om Telekompaketet går igenom vill jag ha sagt hej då till det jag verkligen hoppades på. Hej då, frihet. Hej då, demokrati.


Den yttersta dagen

Den är här nu: dagen som förändrar allt. The day the earth stood still. I alla fall dagen då Sverige står still. Dagen då över tio procent av Sveriges befolkning blir kriminella. Dagen då företagstoppar får börja leka rättsväsende för egen vinning. Dagen då IPRED-lagen sätts i verket. Domedagen.


Idag firar de med tårta på Antipiratbyrån. De tror att de äntligen har segrat i kampen mot fildelning. I taket på fikarummet hänger en banderoll med texten Segern är vår! De tror nämligen att piraterna nu har givit upp.
 Alla vi som har sett Pirates of the Carribean vet att det inte är så enkelt. Jack Sparrow gav inte upp för att han blev tillfångatagen. Lika lite gav Kapten Krok i Peter Pan upp trots otaliga nederlag. Lika lite kommer dagens pirater att ge upp enbart för att en lag har ändrats. Fildelningen kommer att fortsätta i takt med att samhällets utveckling går framåt. Vi har gått från droska till Ferrari - varför skulle utvecklingen från vinyl till Mp3 vara så konstig?
 Antipiratbyrån har kanske redan insett det. Kanske har till och med de första fallen av fildelare som ännu inte bytt till OneSwarm droppat in i servrarna. Bittert konstaterar Henrik Pontén: "De har inte givit upp". Detta är ändå bara toppen på isberget: de som upptäcks av Ponténs pågar är de fildelare som kanske någon gång ibland känner sig sugna på att höra vad deras favoritartister gjort på sistone. De fildelare som laddar ner några få låtar i månaden och som aldrig skulle få för sig att tanka hem en film eller ett spel. De harmlösa fildelarna. Att komma åt de fildelare som verkligen kan göra skada är en annan femma. Som jag redan har nämnt räcker det med att byta till det anonyma fildelningsprogrammet OneSwarm, där IP-adresser inte syns, för att slippa bli upptäckt. Detta har redan värstingarna gjort, vilket bara gör att de får det lättare att ladda ner när konkurrensen minskar. Så varsågod, Pontén, att gå runt och knacka dörr med stora ficklampan - du kan börja med huvudstaden. Jag gissar på att det tar tre dagar innan du skamset lommar hemåt likt Stora Stygga Vargen när han inte lyckats blåsa omkull tegelhuset. Nu är fildelningen ett tegelhus som dina Stasi-orkaner inte kan rubba, hur mycket du än vill.
 Ja, jag kallade det Stasi. Varför? För att det är dit vi är på väg. Först kom FRA-lagen, där Försvaret har rätt att lyssna av din telefon, läsa din mail och egentligen spionera på ditt liv. Nu kommer då IPRED-lagen där Antipiratbyrån och enskilda företag kan kräva av din internetleverantör att få din IP-adress för att sedan kräva dig på hutlösa summor. Inget är längre heligt och det enda som nu är viktigt är att visa vem som har makten. Att du inte har de pengar som krävs spelar ingen roll - tänk på de stackars fattiga skivbolagstopparna som annars inte får käka sin hummer i lugn och ro. Eller på stackars Henrik Pontén som annars måste inse hur misslyckade hans planer blivit. Det viktiga är inte att få tag på de farliga, utan att få tag på någon. Att kunna visa upp att lagen faktiskt gett fångst och att man kunnat kräva in pengar. Men det är fortfarande de harmlösa som fastnar i nätet och får betala för alla. Det är därför summorna blir så enorma. Skivbolagen bryr sig inte om vem som betalar, bara de får sina pengar. Pontén kanske bryr sig, men när han kommer till insikt om lagens lönlöshet kommer även han njuta av att straffa oskyldiga.


Låt den som är utan skuld kasta den första stenen. Detta är Jesus ord, så vi får utgå från att Ponténs översittarklubb inte är religiösa. Dessa är nämligen inte utan skuld, men stenar kastas det som om det vore EU-möte i Göteborg. Pontén själv var med om Bahnhofaffären 2005. När Pontén och Antipiratbyrån misstänkte att internetleverantören Bahnhof spred upphovsrättsskyddat material lät de huvuden rulla. Först planterade de eget bevismaterial i de servrarna, för att sedan ta hjälp av en infiltratör som styrt dessa servrar och själv gjort sig skyldig till brott.
 Sony är inte heller några änglar: i oktober 2005 installerade de i hemlighet ett rootkit i sina CD-skivor med ett program som kontrollera användning och kopiering av filerna på skivan. Resultatet blev att om man spelade skivan i en vanlig CD-spelare gick denna sönder då koden i rootkitet var skadlig.
 Men vad spelar det egentligen för roll? Pontén kränker integritet och Sony förstör egendom. Fast det är såklart lättare att leka polis när det är andra som har gjort fel. Det är dessa enögda dagisfasoner som får oss medborgare att se ut som skurkar, trots att vi aldrig har varit med på att ta fram en sådan här lag. Det är skivbolagen som legat på och pressat regeringen till en lagändring och det är skrämmande vilken makt den kommersiella världen har. Tänk om Melker Andersson och andra svenska mästerkockar skulle skriva motioner för att för få åt på deras restauranger. Skulle det då plötsligt bli förbjudet att gå till ICA? För vid närmare eftertanke är det bara skivbolagen som förlorar på fildelning. Skivbolagen och de riktigt stora artisterna, ni vet de som bor i slott av guld och äter gåslever när de har ont om pengar. Dessa artister tror jag klarar sig utan de där extra slantarna i fickan. De mindre artisterna då? tänker ni nu. Jo, de mindre artisterna tjänar på fildelning. Den enorma exponering och gratisreklam de får via att folk laddar ner deras musik gör att fler får upp ögonen för just dem. Plötsligt säljs fler och fler biljetter till deras konserter där de verkliga pengarna dras in. Då återstår skivbolagen. Vad är ett skivbolag annat än ett gäng giriga parasiter som lever på att utnyttja musikers talang? Plötsligt märker de att deras diaboliska plan sviktar mot piraternas motstånd och direkt måste de sätta dit en skyldig. Varför skulle annars Pirate Bay-skaparna blivit åtalade?


Kom ihåg datumet den första oktober 2009, det är ett halvår till dess. Då kan vi tillsammans skratta åt vad IPRED-lagen egentligen var: ett dåligt aprilskämt. Låt oss vänta och se detta halvår medan Antipiratbyråns numera hånfulla flin successivt övergår till ett mer och mer plågat uttryck. Till slut har de inget annat val än att skrota lagen. Vad gick fel? kommer de att fråga sig. Ingenting, blir svaret, allt är i sin ordning igen.


Att tala om vädret

Ta en titt ut genom fönstret. Det snöar! Åtminstone finns det tecken på att det har snöat: det ligger drivor här och var, antingen av snö eller av pensionärer som halkat. Personligen trivs jag i snö som fisken i vattnet men det en månad för tidiga aprilvädret väcker ändå frågor. Den största av frågorna är: Vad hände med den globala uppvärmningen?


Jag kan lika gärna säga det direkt: jag ratar inte teorierna om global uppvärmning, inte heller stödjer jag dem. Jag tror att det finns någon form av sanning i det hela, men att sanningen försvunnit då alla medelålderskriser förutspått jordens undergång efter två nyhetsinslag och en varm oktoberdag. Alltihop har blivit så uppförstorat att den i stället för att användas som en önskan till miljövänligt tänk, som antagligen var meningen från början, nu används som spökhistorier för modiga dagisbarn. För att slippa hamna i helvetet måste barnen köpa miljöbilar, de ska undvika att använda el och Gud nåde dem om de skulle få för sig att tända en majbrasa. De får inte ens äta nötkött eftersom uppenbarligen även kor är onda. Helst ska barnen också hålla andan så mycket som möjligt eftersom varje andetag är ett nytt utsläpp av koldioxid. Egentligen är det kanske lika bra att barnen tar sitt liv i förtid, men då måste de göra det på rätt sätt. Om de kväver sig med hjälp av en bilmotor släpper denna ut stora mängder växthusgaser och deras död skulle plötsligt vara förgäves.
 Jag menar givetvis inte detta, utan vad jag menar är att vi ska akta oss för vart vi är på väg. När moraltanterna på ICA ger dig onda ögat för att du står och tittar på lövbiffarna har det gått för långt. Det går inte att ge upp allt man tycker om över en natt och framför allt inte då drivkraften är Flower Power-argumentet Jag ska rädda världen!


Magnus Betnér har sagt det bäst: Ha lite förtroende i mänskligheten. I förra seklets början skulle bilen förgöra världen, sedan datorn och nu närmast internet. Till och med millennieskiftet ansågs hotande mot planeten och jag kan lova att inte heller Tamagotchin gick förbi oberörd. Alla dessa djävulens verk hittade mänskligheten ett sätt att bemästra. Jag lovar att det var ramaskri när hjulet uppfanns, men inte heller då var vår tid kommen. Ge oss något decennium så kommer någon klipsk person hittat på ett sätt att motverka växthuseffekten och vi får lära oss bemästra den likt vi lär oss att köra bil.


Om du nu vill sluta äta nötkött, köra runt i en biogasbil utan dubbdäck och ta en droska i stället för att flyga är det upp till dig. Jag tänker inte göra det. Det löser sig - det löser sig alltid. Ska jorden gå framåt genom att vi stänger av allt som är modernt? Dagens paradox är ett faktum.


Viva la Reine?

Svaret blev inte Ja, inte heller Jaja. Victorias svar på Daniels förlovningsönskan blev Ja, ja, ja, ja! Fast det vet redan du - det vet varenda själ i detta land och troligen även i grannländerna. SVT sköt upp sina sändningar med en halvtimme för att vi skulle få se dessa numera nationsikoner spotta ut glimtar ur sitt privatliv framför ett hav av hungriga reportrar som för dagen fick leka skvallerskribenter. Men vad har vi egentligen att hurra för?


Jag kan lika gärna säga det direkt: jag vet att Victoria är en mediepersonlighet, med andra ord en kändis. Jag har inte mycket för kändisar. Eller i alla fall inte de vi kallar kändisar: Linda Rosing, Robert Perlskog, Anna Skipper - talanglösa jon som på något sätt kunnat glida på en räkmacka genom livet. Jag har inga som helst problem med att vi ser upp till de som är bra på det de gör. Hylla gärna Babben Larsson, Fredrik Reinfeldt eller Susanna Kallur, men sluta avguda Robinson-Robban.
 Vart jag vill komma är att Victoria aldrig har åstadkommit något för att bli känd. Hon blev född med blått blod och har sedan dess varit predestinerad att vara en ikon för vårt rike. Jag hade kunnat ta det ifall Victoria varit född under 1600-talet där varje dag var en strid för att behålla tronen. Det var på den tiden den mest komplexa blandningen av slughet, grymhet och mod kröntes till härskare - då kungarna och drottningarna gjorde skäl för sina titlar. Skulle vi haft den traditionen i dag skulle hade vår kung hetat Robert Aschberg.
 Men nu är inte Victoria född på 1600-talet och vår kung heter inte Aschberg, utan Karl XVI Gustav Bernadotte. Är det inte rätt intressant att regeringen pumpar in pengar i kungahuset, samtidigt som Folkpartiet driver frågan om att införa ett språktest för alla invandrare, ett språktest som både Kungen och Drottningen tveklöst hade kuggat på. Man ska inte skämta om Kungens läs- och skrivsvårigheter. Jag har inga problem med att Kungen är ordblind. Jag har problem med att han saknar ett par skruvar, men dyslexin i sig är inget att hänga upp sig på. Det är klart att man kan bli känd även om man är dyslektiker - personligen tror jag att Håkan Hellström sitter i samma båt.
 Varför ska våra skattepengar gå till att försörja kungafamiljen? Alla familjer där föräldrarna är arbetslösa får ansöka om ett socialbidrag som ligger parallellt med svältlön. Bara för att denna familj råkar härstamma från Bernadotte-klanen får de ett litet högre bidrag än de andra familjerna. Det sägs att Sveriges adel successivt försvann för ett knappt sekel sedan. Hur kommer det sig då att inte alla som lever på socialbidrag får några slott vardera och ett uppassningsteam som hade gjort Snoop Dogg grön av avund? Hur kommer det sig då att vi, folket, betalar delar av vår lön till att utfodra familjen blåblodig? Hur kommer det sig då att Sveriges statschef inte är demokratiskt vald, utan handplockad från Frankrike? Hur kommer det sig att han eller hon som ska representera Sverige inte nödvändigtvis har stöd bland svenskarna? Jag är socialdemokrat, men om vi ska ha en statschef ska det vara Reinfeldt, han är åtminstone folkvald.


Kungahuset är alltså mer av en börda än en tillgång. Mer en symbol för orättvisor än för stolthet. Varför lägga så stor vikt vid att en av kungligheterna ska gifta sig? Jag känner på mig att Victoria och Daniel inte var det enda paret som förlovade sig förra veckan, men antagligen det enda vi den breda massan känner till. Varför? För att Victoria har fötts in i ett oförtjänt kändisskap.
 Det hade förstås kunnat vara värre: jag tror att Victoria blir en bra representant för Sverige, framför allt efter den nivån hennes far drog ner förväntningarna på. Jag ser inget förtryck i Brunei är bara toppen på isberget. Jag tror däremot att det finns många andra som skulle kunnat göra hennes arbete bättre. Det kommer aldrig dessa få chans att göra så länge Sverige är en monarki. I stället får de sitta med os andra i TV-sofforna och lära sig vem som betalar för Victorias och Daniels bröllop. Allting pekar på att det är vi skattebetalare som får betala - betala på flera sätt.


Med vikt på vikt

You need to be yourself. You can't be no one else. Oasis Supersonic strömmar ut ur högtalarna - en underbar låt som, trots att den är från 90-talet, blir väldigt modern. Just dessa två inledande textrader passar likt en hörnbit i ett pussel in på samhällsdebatten om hur du ska vara, hur du ska klä dig och vad du ska tycka om. Det går till och med så långt att folk mår dåligt för att de är annorlunda. Är det rätt? Ska inte du vara just yourself?


Innan 1940-talet och Hitlers framfart var det fel att vara jude, inte bara i Tyskland. Judar smutskastades och beskylldes för allt möjligt och omöjligt runt om i framför allt Europa. Efter Förintelsen behövdes ett par nya syndabockar och plötsligt blev svarta symbolen för allt det onda i världen. Missförstå mig inte: svarta hade det inte bra ställt runt om i världen innan Andra Världskriget heller, men när det runt om i världen börjades, med rätta, tycka synd om judarna blev de svarta än mer utsatta. Så här pågick det fram till, och även efter, Martin Luther Kings fantastiska frihetskamp. King lyckades få fram bättre villkor för de svarta, men inte lika bra som de vita. Fast det är ännu fallet i både Europa och USA - det är inte mycket som förändrats sedan 70-talet. En sak har dock förändrats och det faktiskt här i Sverige: 1974 togs steriliseringslagarna nämligen bort här i landet. Innan detta steriliserades ungefär 1000 kvinnor om året - en del med motiveringen att de var sinnesslöa. Sinnesslö är ett mer byråkratiskt ord för korkad. En tjej i det tidiga 70-talets Sverige kunde med andra ord bli berövad förmågan att föda barn för att hon misslyckades på högskoleprovet.
 Efter dessa lagars slopande tonades hackandet på de sinnesslöa ner, men föraktet mot kvinnor var det kvar. Det, precis som föraktet mot svarta, lever kvar än idag, men tack vare jämställdhetsdebatten har i alla fall kvinnans ställning höjt sig en aning.
 Vilka är då våra nya hackkycklingar i vårt hierarkiska samhälle? Är vi helt fria från de barbariska fasonerna att alltid behöva någon att racka ner på någon? Knappast - idag är det de tjocka vi har givit oss på.


Idag finns det lika många hälsoprogram på TV som det finns smurfar i Glömda Landet. De flesta - givetvis inte smurfar - är totalt värdelösa, medan ett fåtal är korrekta och hälsosamma. Ändå pekar alla åt samma håll: du är inte vatten värd om du är tjock. Tragiskt? Ja, men likväl sant.
 Det är trots allt så här vårt samhälle ser ut idag i västvärlden. Det finns tusentals hälsocoacher som berättar för unga tjejer hur de ska äta för att gå ner i vikt. Det finns inga hälsocoacher som ger tjejerna något tips när vissa av dem blivit anorektiska av de tidigare idéerna. Sådant skickas i stället till socialstyrelsen eller terapeuter, som annars aldrig skulle ha något och göra. Två av våra tyngst belastade grupper får plötsligt ännu mer jobb på grund av att någon bestämt att det är fel att vara överviktig.


Nu är det förvisso så att det är farligt att vara ordentligt tjock, men de flesta som tar åt sig av tipsen är inte i den sitsen. Många är inte knappt överviktiga och en hel del är till och med underviktiga, men känner sig som stora klunsar på grund av all hets kring vikten som råder. Låt mig säga ett par väl valda ord: ljust bröd är inte farligt, en pizza dödar dig inte och det finns värre saker än gräddglass. Kan inte alla bara försöka vara sig själva? Då tror nämligen jag att den eftersökta välfärden skulle vara allt närmare.


Ett försvar att anfalla

Är det inte en skrämmande tanke att ett av världens mäktigaste länder dagligen bryter mot fördraget om de mänskliga rättigheterna, torterar civila som om det vore en sport och producerar massförstörelsevapen med en effekt likt löpande bandet? Skräms du inte av att detta konservatismstyrda land bryr sig mer om sin krigsstyrka än om sitt eget folk? Nu vet jag vad du tänker: Men vadå? Kina är väl kommunister? Visst är de det - men våra grannar på andra sidan Atlanten är det inte. Det är USA, om några, vi ska vara verkligt rädda för.


En före detta general inom den amerikanska armén, Wesley Clark, uttalade sig nyligen om Republikanernas presidentkandidat John McCain och ansåg att denne inte hade den praktiska krigserfarenhet en president behöver. Med andra ord har McCain inte varit ute och stridit för USA tillräckligt för att kunna vara president för landet, enligt Clark. Känns inte detta lite oroväckande? I världens i särklass mest inflytningsrika land krävs det att du har aktivt försökt döda vietnameser, sovjeter eller araber för att du ska vara duglig som statsöverhuvud. Att det är andra etniciteter du har dödat - har du ihjäl en vit amerikan är du inte vatten värd längre. Kort sagt: mördar du vita amerikaner hamnar du i elektriska stolen, har du ihjäl mörkare araber hamnar du i presidentstolen.


Uttalandet från Clark sänder ett klart budskap till omvärlden: USA kommer att fortsätta sina korståg i Mellanöstern efter att George W. Bush har avgått. Det är givetvis väldigt viktigt att sprida demokrati, även om det måste göras med våld. Eller var det inte bekämpa terrorism de skulle göra? Eller kanske hämnas Nine eleven? Kanske för att de var rädda för Islam? Varför inte för att armén ville hälsa på kamelerna?
 Jag tror att många håller med mig när jag säger att orsaken till USA:s framfart är oljan. Detta är ingen ny företeelse. Så här har landet gjort genom historien: kan de inte direkt vinna något på det är det inte lönt. USA gick in i Andra Världskriget först när japanerna anföll Pearl Harbor. Detta gjordes alltså för att hämnas, inte för att hjälpa mestadels judarna undan nazismen. USA hjälpte Afghanistan mot Sovjetunionen under Kalla Kriget för att få kontroll över oljetransporten i landet. Av samma orsak - utöver att hämnas Nine eleven - gick de återigen in i Afghanistan under detta århundrade. När inte denna olja var tillräcklig invaderade USA även Irak med täckmanteln att sprida demokrati och avsätta Saddam Hussein. Egentligen bryr sig supermakten inte det minsta om Iraks civila - de vill ha olja men behöver medhåll från omvärlden.
 Lite medhåll skulle faktiskt inte skada USA. De har nämligen på någon konstig vänster glömt att betala medlemsavgiften till FN ett antal år i rad. De känner nog att FN inte är något hot och det gör de nog rätt i också. Inget ont om FN - absolut inget ont om FN - men de har ingen chans att ro på Onkel Sams narcissister. Detta ser den amerikanska staten effektivt till genom att ha världens överlägset största försvarsbudget: 420 miljarder dollar om året. Världens näst största tillhör Kina och ligger på 50 miljarder dollar om året. Du som är snabb i huvudräkning har säkert redan räknat ut att USA:s försvarsbudget alltså är 840 % större än tvåans. Ska det vara så? Ska de pengar FN inte får i stället gå till att dräpa muslimer i länder där misären ofta redan är bedrövligt stor? Tappas inte hela syftet med FN då? Det skapades för att förhindra krig och nu använder USA deras pengar för att just ha möjligheten att kriga. Ironi när den är som tydligast.


Vad sägs om att vi enar oss mot USA? Inte militärt - ett nytt världskrig vore förkastligt - utan mer som en fredlig demonstration. Alla världens länder som är emot USA:s oljeimperium går gemensamt emot landet i väst och ställer dem till svars. USA skulle som sagt må bra av lite medhåll, men det är också just en konfrontation de räds. Att tiga är inte guld i det här fallet, nu gäller det att stå upp för vad som är rätt: mänskliga rättigheter för alla, inte bara för vit överklass.


Dold rasism

Karlskrona tillåter ett moskébygge. Orsak: Sverigedemokraterna missförstod frågan och röstade fel. I Expressen låter detta som något hemskt - att Expressen gärna rackar ner på muslimer är ingen nyhet. Jag försöker i stället se humorn i detta. Eller försöker och försöker - det är lätt. Sverigedemokraterna är bra på att locka till skratt.


Är det inte kul att ett parti som motverkar invandring, med bland annat motiveringen att de förstör språket, inte själva kan förstå en enkel ja eller nej-fråga? Inte för att jag är förvånad, Sverigedemokraterna har inte visat sig vara de allra klyftigaste tidigare. För ett par år sedan gick de till val på att de inte ville ha fler val. Dum tanke i sig, men vad som gör citatet ännu mer skrattretande är faktumet att de kallar sig demokrater, förespråkare av demokrati. Ett mer diktatoriskt citat får man leta efter. Om vi vinner valet kommer vi att sitta förevigt. Bra tänkt.
 Men du kan ju klaga på Sverigedemokraterna, de värnar ju bara om svensk kultur. De är inte rasister. Är de inte? Den enda skillnaden mellan Sverigedemokraterna och Nationalsocialistisk Front är att NSF står för sina åsikter, medan SD hellre lindar in dem i någon luddig formulering. De är fortfarande rasister även om de kallar det att värna om svensk kultur. Precis som när Livets Ord predikar. Precis som när Migrationsverket äter tårta.


Varför tycker svenskar i allmänhet att araber är läskiga, egentligen? Är det för att de har en religion många är stark bundna till? Detta är även fallet i USA. Dem verkar ingen vara vidare rädd för - även om det kanske skulle vara mer befogat med deras otaliga atombomber. Är det för att de har en annorlunda hudfärg än oss? Eskimåerna ser ut som förfrusna kineser men de är inte farliga för det. Är det kanske för att de pratar ett språk som vi omöjligt kan förstå? I sådana fall kanske vi ska börja oroa oss för danskarna och finnarna också? De känns väldigt sugna på att attackera grannlandet. Är det för att araberna tros ha massförstörelsevapen? Kanske troligt, men kom ihåg att supermakten USA som sagt har näst intill monopol på denna vara. Är det för att de har underliga kläder? Ärligt talat: är det någon som skräms av Thomas Di Leva?
 Som du ser finns det många olika aspekter - en mer absurd än en annan. Jag tror att det till största del har blivit tillsagda att araber är farliga. Om du ser ett nyhetsinslag med en galen muslimsk fundamentalist - för sådana finns det givetvis - tänker du kanske: Vilken idiot. Därefter drar du slutsatsen att alla muslimer är likadana eftersom det ska vara så. Var det någon som däremot såg ett inslag om Fritzl - Källarpappan - och drog slutsatsen att alla österrikare är galna? Nej, precis. Du tyckte att Fritzl var en hemsk jävel men resten av alla österrikare var vanliga, vita européer. Det är just detta som är problemet: vi är rädda för allt som inte är som hemma. Vi måste våga öppna ögonen och välkomna andra: kärlek föder kärlek, men hat föder hat.


Egoismens pris

Vissa människor har alltid trott, och kommer nog också alltid att tro, att de har rätt att få privilegier bara för sakens skull. Överklassen tror sig ha rätt att bryta mot lagen, stockholmare att bestämma över andra och hundägare att sprida dynga runt om i staden. Men ingen av dessa tre grupper tänker jag prata om denna gång. Vilka är det då som har irriterat mig idag? Jo, ett par redigt gnälliga jävlar. Det är pensionärerna, eller i synnerhet en av dem: Märtha Granberg.


Märtha Granberg anser, eller rättare sagt kräver, att Stockholms pensionärer ska få åka gratis i stadens kollektivtrafik. Varför ska pensionärer inte få åka gratis i Stockholm när de man får det i Göteborg? Det är ren diskriminering, säger hon till Metro. Men flytta då, Granberg? Vad är problemet egentligen? Vill du åka gratis med bussen: åk till Göteborg. Vill du bo kvar i Stockholm: hosta upp pengarna.
 Jag vet att jag kanske låter hård mot en stackars pensionär. Alla kanske inte har det lätt att få fram pengarna. Nej, det kanske inte alla har. Men ska alla som inte har råd att betala SL-kort få åka med gratis? Då faller hela idén med kollektivtrafiken. Jag är själv student och har inte heller några stora summor pengar att röra mig med. Inte ska jag för det kunna hoppa in i en taxi och få en gratistur? Skön tanke, men nej. Jag får väl betala som vilken annan person som helst.
 Samma sak gäller Granberg och alla de som har skrivit på hennes namnlista för att pensionärer ska få åka gratis. Behöver mormor köpa nytt hårnät får hon också vara beredd på att betala för resan med. Annars kan hon sitta kvar hemma och fortsätta använda kasslernätet när hon ska sova. Mig kvittar det, ärligt talat.


Egentligen är det väl inte förslaget i sig jag är arg på, utan på Granbergs inställning. Hon verkar tro att hon ska få det hon vill oavsett konsekvenserna, bara för att hon råkar vara gammal. Att hon har mage att ens nämna diskriminering - det är just var det vore om pensionärer fick åka gratis. Oj, du överlevde arbetsåren! Här får du ditt livskort på SL.
 Detta fenomen är ett vanligt beteende som i folkmun kallas egoism. Så länge jag får det bra är livet frid och fröjd. Eller mer drastiskt: skit i alla andra! Är det så vi vill leva? I en värld där vi saboterar något som fungerar bara för att själva få någon liten vinning? Inte? Sluta klaga då!


En fis i vinden

Jag är inte arg. Jag är inte rädd. Jag är inte chockad. Jag är inte ens frustrerad. Jag är precis som alla försvarsadvokater, jag är besviken. Igår kom den nämligen: Svea hovrätts dom mot Riccardo Campogianis mördare. Den var inte vad jag hade hoppats på.


Jag måste ha missat den samhällslektionen då vi gick igenom att det är lagligt att ha ihjäl en annan människa. Uppenbarligen är det i alla fall på det viset eftersom två av Campogianis mördare går fria idag - detta trots att hovrätten lyckats komma fram till att de fem agerade tillsammans och i samförstånd. Fem killar misshandlar brutalt en jämnårig till döds med flertalet slag och sparkar, för att sedan märka att bara tre av dem döms. Det måste ha känts snopet för de tre.

 Fast dessa tre klagar nog inte, mycket till straff var det inte. Ett års sluten ungdomsvård, har ni hört något löjligare? Nu kanske ni tror att sluten ungdomsvård är hårt och ansträngande. Jag läste en intervju med Margareta Wihlborg, rådgivare på statens institutionsstyrelse, där hon bland annat besvarar hur en dag på dessa så kallade LSU-hem ser ut. De går upp på morgonen, får frukost och sedan är det skola, arbete och fritid. De får också vård och behandling. Vet ni vad jag tycker det låter som? Värnplikt. Fast internerna på hemmet får antagligen ha på vad de vill och sova i riktiga sängar - värnplikt är nog lite värre ändå.
 Det är i dessa hem Campogianis mördare nu kommer att få bo i under ett år. De mördar en medmänniska och blir satta på ett års internatskola. Det är som att råna en bank och bli dömd för snatteri.


Vad är det hovrätten är rädda för? Varför vågar de inte döma en ordentlig dom på fem av Stockholms just nu mest uppmärksammade mördare? Är det kanske för alla de hot som har förekommit från pojkarnas föräldrars sida? Eller kanske för att de har fått direkta order om att sänka straffen? Jag vill inte påstå att det svenska lagsystemet skulle vara korrupt på något sätt, de gör även bra beslut, men man kan börja undra ifall det är en slump att en av killarna som frikändes kommer från en av landets rikaste och mest inflytningsrika familjer? Detta är i alla fall hur tidningar beskriver hans familj, jag vet dock inte vilket adelssläkte det rör sig om.
 Hoten däremot, de är jag mer inläst på. En av killarna anklagades nämligen i vintras för att ha misshandlat sin före detta flickvän och två av hennes vänner. När pojkens pappa får reda på detta hotar han henne för att hans son ska slippa anmälan. Hela härvan läcker ut i pressen, men i stället för att det blir en stor sak av det hela - som det vanligtvis blir då kvällspressen är inblandad - tystas allt ner överraskande kvickt utan att någon egentligen frågar varför. Var det pengar med i bilden eller kanske nya hot? Vi lär aldrig få veta. Vad vi däremot får veta är att Campogianis mördare blir ett enat gäng igen om så kort som ett år - från Fem i knipa till Fem tillsammans igen. Hur många liv ska behöva spillas för att de ska få livstid - alla fem?


Världslig Sverigepremiär

Nu har det hänt igen. Igen, igen, igen. Kanske borde jag inte vara alltför förvånad, men jag kan inte låta bli att skadeglatt fascineras av hur högmodighet och idioti så tydligt kan gå hand i hand utan att någon lägger märke till det. Idag handlar det om ett filmtips, om vi nu kan kalla det så. Aftonbladet har på sin webbsida ett, i deras ögon, exklusivt erbjudande: nu kan du få se trailern till nya Indiana Jones-filmen gratis. Oj, det kommer nog krylla av besökare på aftonbladet.se idag.


Dessvärre tror jag att min ironiska spådom kommer att slå in: det kommer nog krylla av besökare idag. Jag hoppas inte det, men tyvärr är många svenskar tillräckligt uttråkade för att en trailerpremiär ska pigga upp i vardagen. Ändå kan jag inte förstå det: en trailer? Om det hade varit en hel film hade jag blivit intresserad - även om mitt intresse mest hade riktats mot att se vad Aftonbladet fått böta för brott mot både fildelnings- och upphovsrättslagen - men en trailer? Kom in på aftonbladet.se och du får se Harrison Ford slakta fientligt framställda afrikaner med spadar, påkar och andra tillhyggen. Världens mest kände 80-talsarkeolog är tillbaka! Vad är det som är lockande? Eller för att citera Johan Glans: Jag bryr mig inte!


Egentligen kanske detta är en struntsak, men som jag tidigare nämnde händer det dagligen på aftonbladet.se. Varje dag hittar Aftonbladet något som de tror gör dem både unika och högre stående än alla andra. De ska berätta vad vi ska tycka om. Precis under den ingressen om Indiana Jones finns just ett sådant exempel: "Här är de 100 bästa filmerna någonsin!" Andrev Bergströms lista. Någon okänd person ska berätta om vad han helst hyr från videobutiken. Som att detta vore intressant för någon över huvud taget? Skulle det påverka vad du väljer för film nästa gång du har en filmkväll med polarna? Åhh, Andrev Bergström tycker om "Kalle och chokladfabriken", den ser vi. Inte riktigt, kanske?


Men det är detta Aftonbladet är bra på: att lura oss att helt meningslösa saker är viktiga. Ännu en rubrik från dagen: Vågen ljuger! Du kan vara smalare än du tror. Hela artikeln handlar om att muskler väger mer än fett och att du därför kan vara smalare än tidigare trots att du väger lika mycket.
 Vart kommer all den här jävla vikthetsen ifrån? Visst kanske det varken är hälsosamt eller vidare snyggt att vara så stor att man har en egen, synlig dragningskraft, men det lika illa att vara extrem åt det andra hållet. Att vara alldeles för smal är en hälsorisk som ingen verkar ta på allvar och än mindre vilja skriva om. Snart kanske vi har rubriker som: Från fetma till anorexi på fyra veckor. Detta är en framtid Aftonbladet säkerligen vill ha. Jag vill det inte - vill du?


Parodi på pedagogik

Jag är tillbaka! Ok, jag kanske ska vara lite mer realistisk. Runt tio personer kommer att läsa detta och eftersom ingen av er lär kommentera får jag utgå ifrån att jag inte är alltför saknad. Även om jag har fått en del förvånade, lite besvikna kommentarer över min inaktivitet har jag ingen anledning att tro något annat än att dessa varit i behov av billigt tidsfördriv. Givetvis har jag inte tagit upp skrivandet för er skull. Det har jag gjort för att jag är arg. Arg och smått road.


- Vår skolform passar jättebra för elever i behov av stöd. Citatet i sig är inte ett dugg roande, möjligen lite väl självgott, men alla som läste dagens Stockholm City vet att det kommer från Åsa Gustafsson, rektor på Kunskapsskolan i Kista. Jag kanske har fel, men är jag verkligen ensam om att tvivla på att Kunskapsskolan skulle vara optimalt för elever som behöver extra stöd? Framför allt när de inte klarar att ta hand om de elever som inte behöver fullt lika mycket stöd.
 Jag saknar statistik och fakta på detta, men jag gissar att eleverna på Kunskapsskolans grundskolor är de elever som skolkar mest och går ut med flest IG:n i Stockholm. Detta är inte elevernas fel, det är skolans. Mer konkret kanske det är skolans uppbyggnads fel.


Jag börjar från grunden. Detta är Kunskapsskolans idé: eleverna lär sig bättre om de får söka information själva och ska därför få göra ett par stora ämnesövergripande arbeten, i stället för att ha strukturerade lektioner. När arbetets deadline har nåtts redovisar eleverna arbetena. Detta gör att en klass vanligen har en mentorsträff och kanske en föreläsning om dagen. Hur kan de ha mest skolk med två lektioner om dagen? tänker ni. Jo, med så få lektioner om dagen är det svårt för en rebellisk högstadieelev att hitta den kraft som krävs för att pallra sig iväg till skolan. Varför gå och tråka i skolan när man kan umgås med polarna eller shoppa? Självklart ska alla gå till skolan, men det är sällan det är så i praktiken, det har jag faktiskt fått intygat av en tidigare elev på Kunskapsskolan.


En annan misstanke är att arbeten som ska göras antingen inte görs eller är slarvigt gjorda. Eller helt enkelt inte innehåller den fakta som krävs. Tänk er själva när ni gick i till exempel i sjunde klass: skulle ni veta hur ni på bäst sätt kunde få fram information i till exempel fysik? Jag skulle definitivt haft enorma problem. Någon enstaka föreläsning, kanske, sedan förväntas eleverna klara sig på egna ben i runt två månader. Plötsligt drunknar en liten stackare i otaliga böcker och internetsidor som inte gör denne ett dugg klokare, de bara förvirrar. Stressen och pressen hopar sig över eleverna och då finns det ingen lärare att stödja sig emot. Vad är detta?


Just bristen på lärare är nog det största skämtet med Kunskapsskolan. Eleverna måste lära sig ta eget ansvar. Utan en lärare som bestämmer över dem lär de sig att planerna sin tid och tillvaro. Vi gör alltså eleverna en stor tjänst genom att inte ha några lärare. Fina ord, kanske, men tanken är en helt annan. Självfallet handlar det om pengar. Pengar, pengar och pengar. Utan lärare behöver inte skolledningen betala ut lika många löner och går därmed med större vinst. Att elever far illa, tappar motivation och i värsta fall kanske missunnas en karriär inom det område de vill är inget skolledningen bryr sig om. När väl ekonomirapporten presenteras med nya storvinster åker mungiporna upp. Då kan skolledningen få göra allt möjligt och åka till mängder av resmål. Jag kanske är ensam, men vore det inte ganska roligt om pengarna råkade ta slut på skolledningsmedlemmarnas konton under en resa och de blev fast i Frankfurt, eller liknande?


En dag som vilken annan

En dag varje år är det samma visa om och om igen: hemma ska man ha det mysigt och proppa munnen full med godis och i skolan ska man käka hjärtplättar tills man i stort sett spyr. Idag är det den dagen: Alla hjärtans jävla skitdag, dagen då man ska vara tillsammans med den man älskar och bry sig om denne. Vilket jäkla trams!

Låt mig förklara: jag har inget emot att man är gullig och varm mot någon man tycker om - det är givetvis inget man ska skämmas för. Men behöver vi verkligen en dag för detta? Den 14:e februari varje år ska alla personer i ett förhållande plötsligt vara trevliga gentemot varandra. Är det inte bättre om man är trevlig så ofta som möjligt? Det spelar väl ingen roll vilken dag man köper en bukett blommor eller nya trosor till flickvännen?
 Det har ju till och med gått så långt att det har blivit passé att bråka på Alla hjärtans dag. Skulle ett par bråka idag skulle samhället tycka att dessa var underliga. "Ni kan ju inte bråka på kärleksdagen!". Det kan de väl? De får väl fan bråka när de vill? Bara för att de flesta par har fastnat i denna dags fälla behöver de inte försöka dra in de få som fortfarande står emot.

"Men du kan ju inte klaga på Alla hjärtans dag, det är ju en gammal svensk tradition!". Är det verkligen så? Alla hjärtans dag, eller Valentine's day som den ursprungligen heter, börjades inte firas i Sverige förrän på 1960-talet. I stället är det en amerikansk tradition, vilket kanske förklarar en del av alla tokigheter - amerikaner är ju inte direkt kända för att varken vara de mest romantiska eller de mest klipska.
 Det amerikaner däremot är kända för är viljan att sälja dumma saker. Så länge det bara var lite choklad och någon ros kände inte jag något behov att beklaga mig över dagen, men nu har det gått för långt. Nu ska det vara fina middagar, champagne och åtskilliga konstiga sexleksaker, alltifrån elefantdildos till ätbara trosor. Är det ingen som förstår att detta bara är ett sätt för amerikaner att sälja sina värdelösa produkter till lättlurade européer? Så länge vi fortsätter att köpa alla produkter kommer produktionen att fortgå och vem vet vad nästa års idé blir? En ätbar, rödmålad bulldog?

Så alla ni som nu känner er lyckliga över att ni har någon på Alla hjärtans dag, tänk såhär i stället: "Vad lycklig jag är att jag har någon under alla dagar".


Ett hjärtligt skratt

För ett par dagar sedan fick jag en underbar kommentar. Inte underbar för att den var trevlig och välvillig, utan för att den var ilsken och, framför allt, oemotståndligt korkad. Jag kan inte låta bli att svara när en person bjudit mig på ett sådant skrattanfall.

Kommentaren rörde mitt inlägg Är alla goda ting tre? och mer specifikt det jag skrivit om Kenza. Personen som kommenterat är uppenbarligen en stalker till sextonåringen och ville tala om ett och annat för mig. Givetvis var denna person anonym - det är ju mycket lättare att klaga på någon när motparten inte vet vem man är.
 Det denne person först och främst ville förklara var att det fanns en stor skillnad mellan Kenza och Blondinbella, något som jag påstått motsatsen om. Detta ska Kenza vara eftersom hon har något som Isabella Löwengrip saknar, enligt personen: ett mänskligt hjärta. Jag kan ha fel, men jag har alldeles för mig att stenar inte är lika effektivt som blodpumpar, så den gubben går inte på mig. Jag tror att båda två har mänskliga hjärtan, det är i stället tankarna på de två uppmärksamhetsberoende tonårstjejerna som jag betvivlar alltid är de klipskaste.

Men det som egentligen fick mig att skratta var den anonyma personens argument för att Kenza skulle vara en underbar människa, som jag tror att hjärtmetaforen syftade på. Det första var att Kenza inte skäms för att hon har kläder från Gina Tricot. Konstigt? Jag tror inte att det finns någon som skäms över vad de har på sig. Det känns ganska meningslöst att skämmas över vad man bär när det man så enkelt kan ordna problemet.
 För övrigt klagade jag aldrig på att Kenza bär kläder från Gina Tricot - hon får väl bära vad fan hon vill? Jag klagade i stället på att hon skryter om att hon bär kläder från Gina Tricot. Liten skillnad språkligt, men stor skillnad i praktiken.

Det som trots utlöste det största skrattanfallet hos mig var argument nummer två: "och hon har faktiskt pantat burkar". Vilken merit, eller hur? Detta förändrar allt: Kenza är verkligen en kvinna av folket.
 Helt seriöst, vad har burkpantning med Kenzas påstådda varma kärlek att göra? Klenare argument får man ju leta efter. Kenza dricker en massa Cola, går till affären och pantar burkarna och köper sedan glass för pengarna. Oj, vilket hjältedåd!

Som avslutning skrev denna anonyma person: "jag säger ÄLSKA kenza, BORT med blondieeeebella!". Jaså? Jag säger i stället att det skiter väl jag i? Jag kan inte förstå skillnaden på en sextonårig brunett som skriver ointressant blaha och en sjuttonårig blondin som skriver ointressant blaha. Är jag ensam?


En nazi-paradox

Detta är en kort notis om en skrattretande sak jag hittade på nätet: Nationalsocialistisk Front har en hemsida med en minst sagt dåligt vald adress. Jag tänker inte skriva adressen av den simpla anledningen att jag inte vill vara en bidragande orsak till att folk kommer i kontakt med nazism, men jag kan säga att den innehåller både förkortningen NSF, Nationalsocialistisk Front, och ordet frihet.
 Är inte det skoj? Ett nazistiskt parti som propagerar för frihet. Det är som att USA skulle uppmana till pacifism. De främlingsfientliga upphör aldrig att varken förvåna eller underhålla.

Är alla goda ting tre?

Återigen har jag läst Metro och återigen förundras jag över tidningens meningslöshet. Återigen skriver en välläst svensk tidning om bloggare och återigen är det några otroligt egocentriska tjejer som artikeln handlar om. Återigen överöses vi av oväsentligheter och återigen är det ingen som reagerar.
 Nej, jag är inte bitter - min blogg har långt ifrån lika många läsare som Kenzas, Blondinbellas och Stina Lees bloggar. Det är mer innehållet i bloggarna jag stör mig på. Jag kan inte för mitt liv förstå att vardagen hos tre tjejer, som är lika mycket överklass som familjen Bonnier, kan locka så många läsare. Det står samma sak varje dag - att inte folk tröttnar?

Ni som läst tidigare inlägg i min blogg vet kanske att jag inte precis avgudar Blondinbella, men både Kenza och Stina Lee är relativt nya ansikten för mig. Kenza är en kopia av Blondinbella: hon skriver om allt mellan himmel och jord förutom det som verkligen berör människor. Hade hon bara varit blond hade jag börjat undra ifall det inte var Isabella Löwengrip som fått för sig att göra om samma löjliga tabbe ännu en gång - att starta ännu en meningslös blogg.
 Kenza har däremot något som inte Blondinbella inte har: en hund. Jag tycker att det är helerious att Kenza döpt hunden till Armani. Större märkesbehov får man leta efter. Om man nu bestämt måste ha en byracka kan man väl åtminstone döpa den till något roligt namn, som Stalin, Michael Jackson eller varför inte Gud? Tänk er den situationen: plötsligt hör du någon som ropar "Gud, fot!" när du strosar runt i parken. Men absolut roligast vore det om man hörde: "Michael Jackson, hälsa på barnet!".

Åter till ämnet, det finns trots allt en bloggare jag ännu inte mer än nämnt: Stina Lee. Stinas blogg är rätt annorlunda från de andra från de andra två. Annorlunda, inte bättre. Den är nämligen lika kass som Blondinbellas och Kenzas. Stina går mycket mer in för att skryta om vad hon har på sig än för att, som de andra två, berätta vad som händer under sin dag. Det är egentligen inte så mycket kläder det handlar om, utan märken. Stina vill visa landet att hon har dyra märken och av någon anledning köper ett par tusental av Sveriges befolkning detta.

RSS 2.0