Simon Juhlin

Jag är tillbaka! Ok, jag kanske ska vara lite mer realistisk. Runt tio personer kommer att läsa detta och eftersom ingen av er lär kommentera får jag utgå ifrån att jag inte är alltför saknad. Även om jag har fått en del förvånade, lite besvikna kommentarer över min inaktivitet har jag ingen anledning att tro något annat än att dessa varit i behov av billigt tidsfördriv. Givetvis har jag inte tagit upp skrivandet för er skull. Det har jag gjort för att jag är arg. Arg och smått road.

- Vår skolform passar jättebra för elever i behov av stöd. Citatet i sig är inte ett dugg roande, möjligen lite väl självgott, men alla som läste dagens Stockholm City vet att det kommer från Åsa Gustafsson, rektor på Kunskapsskolan i Kista. Jag kanske har fel, men är jag verkligen ensam om att tvivla på att Kunskapsskolan skulle vara optimalt för elever som behöver extra stöd? Framför allt när de inte klarar att ta hand om de elever som inte behöver fullt lika mycket stöd.
 Jag saknar statistik och fakta på detta, men jag gissar att eleverna på Kunskapsskolans grundskolor är de elever som skolkar mest och går ut med flest IG:n i Stockholm. Detta är inte elevernas fel, det är skolans. Mer konkret kanske det är skolans uppbyggnads fel.

Jag börjar från grunden. Detta är Kunskapsskolans idé: eleverna lär sig bättre om de får söka information själva och ska därför få göra ett par stora ämnesövergripande arbeten, i stället för att ha strukturerade lektioner. När arbetets deadline har nåtts redovisar eleverna arbetena. Detta gör att en klass vanligen har en mentorsträff och kanske en föreläsning om dagen. Hur kan de ha mest skolk med två lektioner om dagen? tänker ni. Jo, med så få lektioner om dagen är det svårt för en rebellisk högstadieelev att hitta den kraft som krävs för att pallra sig iväg till skolan. Varför gå och tråka i skolan när man kan umgås med polarna eller shoppa? Självklart ska alla gå till skolan, men det är sällan det är så i praktiken, det har jag faktiskt fått intygat av en tidigare elev på Kunskapsskolan.

En annan misstanke är att arbeten som ska göras antingen inte görs eller är slarvigt gjorda. Eller helt enkelt inte innehåller den fakta som krävs. Tänk er själva när ni gick i till exempel i sjunde klass: skulle ni veta hur ni på bäst sätt kunde få fram information i till exempel fysik? Jag skulle definitivt haft enorma problem. Någon enstaka föreläsning, kanske, sedan förväntas eleverna klara sig på egna ben i runt två månader. Plötsligt drunknar en liten stackare i otaliga böcker och internetsidor som inte gör denne ett dugg klokare, de bara förvirrar. Stressen och pressen hopar sig över eleverna och då finns det ingen lärare att stödja sig emot. Vad är detta?

Just bristen på lärare är nog det största skämtet med Kunskapsskolan. Eleverna måste lära sig ta eget ansvar. Utan en lärare som bestämmer över dem lär de sig att planerna sin tid och tillvaro. Vi gör alltså eleverna en stor tjänst genom att inte ha några lärare. Fina ord, kanske, men tanken är en helt annan. Självfallet handlar det om pengar. Pengar, pengar och pengar. Utan lärare behöver inte skolledningen betala ut lika många löner och går därmed med större vinst. Att elever far illa, tappar motivation och i värsta fall kanske missunnas en karriär inom det område de vill är inget skolledningen bryr sig om. När väl ekonomirapporten presenteras med nya storvinster åker mungiporna upp. Då kan skolledningen få göra allt möjligt och åka till mängder av resmål. Jag kanske är ensam, men vore det inte ganska roligt om pengarna råkade ta slut på skolledningsmedlemmarnas konton under en resa och de blev fast i Frankfurt, eller liknande?