Simon Juhlin

Ja, nu har även jag börjat blogga, men detta är kanske inte är den sortens blogg ni är vana vid. Jag tänker inte skriva om vad jag ätit till frukost, vad jag fått för betyg eller vad fan jag har sett på TV för let's face it: det ger ni bleka fan i. Jag heter Simon Juhlin och är relativt trött på de flesta andra bloggare. Det är väl egentligen det enda ni behöver veta om mig.
 Andra bloggar handlar vanligen om någon självupptagen person som vill uppmärksamhet så mycket att denne lägger upp sitt privatliv på internet för allmän beskådning. Jag är så förbannat jävla skittrött på sådan ointressant jävla läsning! Och ja, man får svära. Jag kommer bloggen igenom att både svära konstant och blanda in engelska ord och uttryck hejvilt här och var.
 Denna blogg kommer i stället att handla om, i min åsikt, viktigare saker. Det kan vara alltifrån orättvisor - och nu menar jag riktiga orättvisor, det är ju skillnad på världsproblem och världsliga problem - till stundande val eller omskakande nyheter. Det finns nämligen ingenting som är farligt att prata om. Jag vet att visst folk blir upprörda när man säger saker som att man borde ta och förlänga jaktsäsongen så att lite fler djur skjuts, även om man bara skojar. Det finns inga felaktiga ämnen, det finns inga felaktiga infallsvinklar. Det finns inte ens felaktiga åsikter, fast väldigt många korkade. Det enda som finns är rädsla. Folk är ibland rädda för sanningen - de är rädda för att ifall andra får reda på deras åsikter och tankar kommer de att sjunka i dessa människors ögon. Det har nämligen blivit tabu i Sverige att säga vad man tycker, man ska helst hålla med politiker som låtsas säga vad de tycker. Ta Riccardo Campogianis mördare som exempel: här om dagen dömdes tre av dem till tre års sluten ungdomsvård och detta tycker helt plötsligt folk är ett hårt straff. Dessa fem killar - två fick ju lindrigare straff ändå - har mördat en person, misshandlat honom till döds. Om jag nu säger att man borde låsa in dessa killar resten av deras liv, är det då jag som är hård? Jag vet inte, kanske är dessa fem killar riktiga änglar, de är ju trots allt av överklass. Överklassen kan ju inte göra fel, det är det ju bara fattigare människor som gör. Eller kanske inte, det är ju ingen förvåning att både Stureplansprofilerna Riccardos mördare har rika fäder. Överklassen är värre än man tror, skillnaden på dem och annat folk är att de har råd med dyra advokatteam och antagligen även kan betala HD den summa som krävs för att bli fri.

Så, nu har ni fått ett smakprov på vad bloggen kommer att innehålla. Jag lovar att skriva hela inlägg om både mordet på Riccardo och Sveriges överklass inom en snar framtid.