Simon Juhlin

Eftersom jag på sätt och vis samarbetar med http://TheClarity.blogg.se har vi bestämt att våra varsina första inlägg ska handla om musik och eftersom Grammisgalan var igår tänker jag inrikta mig på svensk musik.
 Ja, gala och gala. Grammisgalan var mer ett filmat dårhus där priset togs av utrikesminister Carl Bildt när han gled in med en kavaj som till synes var dekorerad av Peps Persson. Men man kanske inte ska snöa in på hur en politiker klär sig, det var trots allt ingen modevisning.
 Något som däremot var intressant att Salem Al Fakir fick flest antal pris på hela galan. Denna absolut värdelösa artist som tror att om man bara springer runt och plojar samt har en glad melodi kan man bli en stor exportvara. Bara för att det fungerade för A-teens behöver det inte vara ett framgångsrecept. Att Salems mest kända låt heter Good song och är helt urusel bevisar antagligen hur bra han är.

Givetvis är det inte bara Salem Al Fakir som är dålig, jag avskyr i stort sett 95 procent av all svensk musik! Vi kan ju börja med det som ska vara lite av en svensk nostalgitripp: Carola, Lena Philipsson, Magnus Uggla och Orup. Det enda som egentligen gör att dessa kan klassas som nostalgi är att de varit med så länge att de kan leva på gamla framgångar. För det kan jag ju inte ta ifrån dem, alla har en gång varit framgångsrika, men folk har blivit smartare nu och går inte längre på saker som Fångad av en stormvind, Magaluf och Kung i baren. Nu har ju de flesta insett att det enda dessa artister bryr sig om är sprit, droger och, i Carolas fall, Gud.
 Helt ärligt: Magnus fucking jävla Uggla, hur dålig får man bli innan man blir anmäld? Varenda jävla krog spelar ju gamla Uggla-låtar! Eller är det kanske nya? Inte vet jag, det är ju inte precis så att de låter olika. Överallt är det att han raggar upp någon ny brud när han är stupfull. Det han inte nämner är när han antagligen spyr ner tjejen för att alkoholen börjar verka åt fel håll.

Men det finns en svensk som är sämst alla kategorier: Halmstads stolpskott Per Gessle. Finns det något värre än att i en varm bil slå på radion och tvingas igenom den ganska osaliga blandning av nödrim och klyschor som Gessle bjuder på? Jag tvivlar. Varenda låt innehåller massa skittext som av någon anledning älskas av näst intill alla tjejer i Götaland, helt utan förklaring. Jag vill ju inte tro att alla dessa är dumma i huvudet, men man börjar ju att undra.

Men det finns ju andra genrer än den smörpop Gessle bjuder på. Vi har till exempel den svenska hiphoppen. Eller hiphop kanske är ett starkt ord, rimlexikon från förskolan kanske passar bättre in. Ärligt talat, vad är det svenska hiphoppare har rökt för att bli så dåliga?
 Enligt mig finns det två bra svenska hiphoppare: Timbuktu och Promoe. Dessa båda vågar säga vad de tycker och kritisera samhället. Men alla andra - alla dessa jubelidioter som tror att de kan bli något inom hiphoppen för att de just lärt sig att häst och läsk nästan rimmar. Det finns en rad exempel: Petter, Motorisk Afasi, Mange Schmidt. Petter som efter ett långt uppehåll gav ut singeln Det går bra nu. Kunde inte bara Petter ha insett att det gick bra just för att han låg i lä med låtskrivandet.
 Men Mange Schmidt är ändå snäppet värre. Allt började med låten Glassigt, som fick halva Sverige att stå och skrika toner som bara hundar kunde uppfatta. Ultraljudet hade fått fotfäste i landet och så var Manges hemska hjul i rullning. Nästa hit - om vi nu ska kalla det så - blev Giftig och plötsligt hade ultraljudet bytts ut mot visslingar. Åtminstone hela Stockholm fylldes av samma melodi och huvudstadsborna verkade av någon anledning stolta över att deras stad omnämnts i texten. Det är så vi gör det här i Stockholm. Två låtar på en dag om det är bråttom. Nu tog det ju ett år mellan att Glassigt och Giftig släpptes, så vidare bråttom kanske du inte hade, Mange?
 Snart kommer vi antagligen få se Mange Schmidt göra reklam för tvättmaskiner och laptopar skrikandes: "Cykel på köpet!" Det blir ju så, när gamla artister blir avdankade säljer de sina själar och börjar göra sorglig reklam.

Jag vet inte varför all svensk musik blir så dålig, varför alla svenska texter handlar om skit eller varför alla svenska melodier låter som om de var skrivna av Filip och Fredrik på hasch. Hur som helst är det så och det är kanske dags att vi börjar belöna bra musik och bestraffa all annan skit?