Stolthet - vad är det?
Fjollträsk, Tjockhult eller Stockholm. Kärt barn ha många namn och det har uppenbarligen Sveriges huvudstad också. Fast av någon anledning får man inte säga något nedlåtande om Stockholm. Varför då? Stockholmare får ju säga vad fan de vill om andra delar av landet. Och framför allt: vad är det med Stockholm som är värt att vara stolt över?
I Stockholm rusar man i rulltrappor för att hinna med en tunnelbana när nästa går inom fem minuter, man köar i hundratals meter för att NK har mellandagsrea och man tycker det är rimligt att betala 60 kronor för att sitta och dricka latte samt äta en kanelbulle i något sjaskigt inrett café. Detta är uppenbarligen något helt rimligt. Det anses däremot otroligt sorgligt att till exempel arbeta med jordbruk. Nu säger jag ju inte att alla stockholmare är sådana, men så fort någon går emot denna värderingsgrund utnämns denna som något av en outsider. Säger någon att han eller hon vill sikta på att bli bonde börjar det snurra i huvudet och klia i fingrarna på nästintill alla stockholmare. Något står ju fel till med denna människa. Jordbrukare är ju ett lågutbildningsjobb utan krav på vare sig intelligens eller kunskap. Nja, inte riktigt, kanske? Alla som känner någon bonde vet vad snackar om - alla stockholmare är oförstående till samma sak.
Min poäng är att det kanske inte är så glamoröst och häftigt att bo i Stockholm så huvudstadsinvånarna verkar tro. Det stressas oavbrutet - det är nästan tabu på att inte vara stressad - det är sanslöst dyrt vad man än vill hitta på och alla ska gå klädda likadant.
Det finns ju fler exempel. Ta en sådan sak som idrottskulturen till exempel. Nästan alla i Stockholm har ju något favoritlag som man stöder i vått och torrt och att heja på något annat lag är likvärdigt med att man är dum i huvudet. Detta gäller ju även för andra större städer - och då kanske framför allt Göteborg och Malmö - men för de mindre lagen gäller inte alls samma fanatism. Visst att det finns hängivna supportrar men ingen av dessa brukar smutskasta andra fans för deras val av favoritlag.
Man ska också skratta åt Hey Baberiba när de skämtar åt saker en stockholmare inte kan känna igen sig i. Jag tycker absolut inte illa om Hey Baberiba för att skämtar om saker som är främmande för många - jag tycker illa om Hey Baberiba för att det är jäkligt dåligt. Men det bevisar ändå min tes att stockholmare tycker att det är okej att skämta om andra, men vägrar acceptera när de andra svarar med samma mynt. Det finns ju fullt av stockholmare som går i taket när man säger att de är dryga och har dålig självuppfattning. Folk kan till och med bli stötta av att någon kallar dem för "Nollåtta", något som jag tycker är störtlöjligt. Huvudstadsborna kan kalla andra för "lantisar", "bondlurkar" eller vad fasen som helst, men givetvis blossar de upp så fort någon klankar ner på dem.
Som ni säkert redan insett är jag less på Stockholm. Jag är less på stressen, på pressen och allt som kommer med att bo i huvudstaden. Men framför allt är jag trött på alla stockholmare som tror att de är bättre än andra eftersom de råkar bo på en viss plats. Jag förstår inte varför Stockholm är så mycket att vara stolt över. "Sveriges Venedig"? Inte riktigt, kanske. Bara en liten sak att tänka på för alla Stockholmare.
