Simon Juhlin

You need to be yourself. You can't be no one else. Oasis Supersonic strömmar ut ur högtalarna - en underbar låt som, trots att den är från 90-talet, blir väldigt modern. Just dessa två inledande textrader passar likt en hörnbit i ett pussel in på samhällsdebatten om hur du ska vara, hur du ska klä dig och vad du ska tycka om. Det går till och med så långt att folk mår dåligt för att de är annorlunda. Är det rätt? Ska inte du vara just yourself?

Innan 1940-talet och Hitlers framfart var det fel att vara jude, inte bara i Tyskland. Judar smutskastades och beskylldes för allt möjligt och omöjligt runt om i framför allt Europa. Efter Förintelsen behövdes ett par nya syndabockar och plötsligt blev svarta symbolen för allt det onda i världen. Missförstå mig inte: svarta hade det inte bra ställt runt om i världen innan Andra Världskriget heller, men när det runt om i världen börjades, med rätta, tycka synd om judarna blev de svarta än mer utsatta. Så här pågick det fram till, och även efter, Martin Luther Kings fantastiska frihetskamp. King lyckades få fram bättre villkor för de svarta, men inte lika bra som de vita. Fast det är ännu fallet i både Europa och USA - det är inte mycket som förändrats sedan 70-talet. En sak har dock förändrats och det faktiskt här i Sverige: 1974 togs steriliseringslagarna nämligen bort här i landet. Innan detta steriliserades ungefär 1000 kvinnor om året - en del med motiveringen att de var sinnesslöa. Sinnesslö är ett mer byråkratiskt ord för korkad. En tjej i det tidiga 70-talets Sverige kunde med andra ord bli berövad förmågan att föda barn för att hon misslyckades på högskoleprovet.
 Efter dessa lagars slopande tonades hackandet på de sinnesslöa ner, men föraktet mot kvinnor var det kvar. Det, precis som föraktet mot svarta, lever kvar än idag, men tack vare jämställdhetsdebatten har i alla fall kvinnans ställning höjt sig en aning.
 Vilka är då våra nya hackkycklingar i vårt hierarkiska samhälle? Är vi helt fria från de barbariska fasonerna att alltid behöva någon att racka ner på någon? Knappast - idag är det de tjocka vi har givit oss på.

Idag finns det lika många hälsoprogram på TV som det finns smurfar i Glömda Landet. De flesta - givetvis inte smurfar - är totalt värdelösa, medan ett fåtal är korrekta och hälsosamma. Ändå pekar alla åt samma håll: du är inte vatten värd om du är tjock. Tragiskt? Ja, men likväl sant.
 Det är trots allt så här vårt samhälle ser ut idag i västvärlden. Det finns tusentals hälsocoacher som berättar för unga tjejer hur de ska äta för att gå ner i vikt. Det finns inga hälsocoacher som ger tjejerna något tips när vissa av dem blivit anorektiska av de tidigare idéerna. Sådant skickas i stället till socialstyrelsen eller terapeuter, som annars aldrig skulle ha något och göra. Två av våra tyngst belastade grupper får plötsligt ännu mer jobb på grund av att någon bestämt att det är fel att vara överviktig.

Nu är det förvisso så att det är farligt att vara ordentligt tjock, men de flesta som tar åt sig av tipsen är inte i den sitsen. Många är inte knappt överviktiga och en hel del är till och med underviktiga, men känner sig som stora klunsar på grund av all hets kring vikten som råder. Låt mig säga ett par väl valda ord: ljust bröd är inte farligt, en pizza dödar dig inte och det finns värre saker än gräddglass. Kan inte alla bara försöka vara sig själva? Då tror nämligen jag att den eftersökta välfärden skulle vara allt närmare.