Simon Juhlin

Den är här nu: dagen som förändrar allt. The day the earth stood still. I alla fall dagen då Sverige står still. Dagen då över tio procent av Sveriges befolkning blir kriminella. Dagen då företagstoppar får börja leka rättsväsende för egen vinning. Dagen då IPRED-lagen sätts i verket. Domedagen.

Idag firar de med tårta på Antipiratbyrån. De tror att de äntligen har segrat i kampen mot fildelning. I taket på fikarummet hänger en banderoll med texten Segern är vår! De tror nämligen att piraterna nu har givit upp.
 Alla vi som har sett Pirates of the Carribean vet att det inte är så enkelt. Jack Sparrow gav inte upp för att han blev tillfångatagen. Lika lite gav Kapten Krok i Peter Pan upp trots otaliga nederlag. Lika lite kommer dagens pirater att ge upp enbart för att en lag har ändrats. Fildelningen kommer att fortsätta i takt med att samhällets utveckling går framåt. Vi har gått från droska till Ferrari - varför skulle utvecklingen från vinyl till Mp3 vara så konstig?
 Antipiratbyrån har kanske redan insett det. Kanske har till och med de första fallen av fildelare som ännu inte bytt till OneSwarm droppat in i servrarna. Bittert konstaterar Henrik Pontén: "De har inte givit upp". Detta är ändå bara toppen på isberget: de som upptäcks av Ponténs pågar är de fildelare som kanske någon gång ibland känner sig sugna på att höra vad deras favoritartister gjort på sistone. De fildelare som laddar ner några få låtar i månaden och som aldrig skulle få för sig att tanka hem en film eller ett spel. De harmlösa fildelarna. Att komma åt de fildelare som verkligen kan göra skada är en annan femma. Som jag redan har nämnt räcker det med att byta till det anonyma fildelningsprogrammet OneSwarm, där IP-adresser inte syns, för att slippa bli upptäckt. Detta har redan värstingarna gjort, vilket bara gör att de får det lättare att ladda ner när konkurrensen minskar. Så varsågod, Pontén, att gå runt och knacka dörr med stora ficklampan - du kan börja med huvudstaden. Jag gissar på att det tar tre dagar innan du skamset lommar hemåt likt Stora Stygga Vargen när han inte lyckats blåsa omkull tegelhuset. Nu är fildelningen ett tegelhus som dina Stasi-orkaner inte kan rubba, hur mycket du än vill.
 Ja, jag kallade det Stasi. Varför? För att det är dit vi är på väg. Först kom FRA-lagen, där Försvaret har rätt att lyssna av din telefon, läsa din mail och egentligen spionera på ditt liv. Nu kommer då IPRED-lagen där Antipiratbyrån och enskilda företag kan kräva av din internetleverantör att få din IP-adress för att sedan kräva dig på hutlösa summor. Inget är längre heligt och det enda som nu är viktigt är att visa vem som har makten. Att du inte har de pengar som krävs spelar ingen roll - tänk på de stackars fattiga skivbolagstopparna som annars inte får käka sin hummer i lugn och ro. Eller på stackars Henrik Pontén som annars måste inse hur misslyckade hans planer blivit. Det viktiga är inte att få tag på de farliga, utan att få tag på någon. Att kunna visa upp att lagen faktiskt gett fångst och att man kunnat kräva in pengar. Men det är fortfarande de harmlösa som fastnar i nätet och får betala för alla. Det är därför summorna blir så enorma. Skivbolagen bryr sig inte om vem som betalar, bara de får sina pengar. Pontén kanske bryr sig, men när han kommer till insikt om lagens lönlöshet kommer även han njuta av att straffa oskyldiga.

Låt den som är utan skuld kasta den första stenen. Detta är Jesus ord, så vi får utgå från att Ponténs översittarklubb inte är religiösa. Dessa är nämligen inte utan skuld, men stenar kastas det som om det vore EU-möte i Göteborg. Pontén själv var med om Bahnhofaffären 2005. När Pontén och Antipiratbyrån misstänkte att internetleverantören Bahnhof spred upphovsrättsskyddat material lät de huvuden rulla. Först planterade de eget bevismaterial i de servrarna, för att sedan ta hjälp av en infiltratör som styrt dessa servrar och själv gjort sig skyldig till brott.
 Sony är inte heller några änglar: i oktober 2005 installerade de i hemlighet ett rootkit i sina CD-skivor med ett program som kontrollera användning och kopiering av filerna på skivan. Resultatet blev att om man spelade skivan i en vanlig CD-spelare gick denna sönder då koden i rootkitet var skadlig.
 Men vad spelar det egentligen för roll? Pontén kränker integritet och Sony förstör egendom. Fast det är såklart lättare att leka polis när det är andra som har gjort fel. Det är dessa enögda dagisfasoner som får oss medborgare att se ut som skurkar, trots att vi aldrig har varit med på att ta fram en sådan här lag. Det är skivbolagen som legat på och pressat regeringen till en lagändring och det är skrämmande vilken makt den kommersiella världen har. Tänk om Melker Andersson och andra svenska mästerkockar skulle skriva motioner för att för få åt på deras restauranger. Skulle det då plötsligt bli förbjudet att gå till ICA? För vid närmare eftertanke är det bara skivbolagen som förlorar på fildelning. Skivbolagen och de riktigt stora artisterna, ni vet de som bor i slott av guld och äter gåslever när de har ont om pengar. Dessa artister tror jag klarar sig utan de där extra slantarna i fickan. De mindre artisterna då? tänker ni nu. Jo, de mindre artisterna tjänar på fildelning. Den enorma exponering och gratisreklam de får via att folk laddar ner deras musik gör att fler får upp ögonen för just dem. Plötsligt säljs fler och fler biljetter till deras konserter där de verkliga pengarna dras in. Då återstår skivbolagen. Vad är ett skivbolag annat än ett gäng giriga parasiter som lever på att utnyttja musikers talang? Plötsligt märker de att deras diaboliska plan sviktar mot piraternas motstånd och direkt måste de sätta dit en skyldig. Varför skulle annars Pirate Bay-skaparna blivit åtalade?

Kom ihåg datumet den första oktober 2009, det är ett halvår till dess. Då kan vi tillsammans skratta åt vad IPRED-lagen egentligen var: ett dåligt aprilskämt. Låt oss vänta och se detta halvår medan Antipiratbyråns numera hånfulla flin successivt övergår till ett mer och mer plågat uttryck. Till slut har de inget annat val än att skrota lagen. Vad gick fel? kommer de att fråga sig. Ingenting, blir svaret, allt är i sin ordning igen.