Sida vid sida eller en bra bit ifrån?
Läste ni Metro igår? Klart att ni gjorde, Metro är ju gratis. Då lade ni antagligen också märke till rubriken Förslag: Gör Söder till homostadsdel. Läste ni också artikeln? Antagligen inte. Det gjorde i alla fall jag och jag slutas aldrig förvånas över Vänsterpartiets uppsjö av dåliga förslag. Inte för att jag skulle ha något emot vänsterpolitik, jag är själv socialist, utan mer för att Vänstern är som de är. Fast förståss, med två partiordförande som supit bort halva regeringens årsbudget kanske man inte kan begära mycket mer?
Denna gång är det hur som helst partiets Åsa Hagelstedt som fått en snilleblixt: Södermalm ska bli den mest gaytoleranta stadsdelen i Stockholm. Söders restauranger, krogar och affärer ska kunna bli "regnbågsmärkta" för att de har förståelse och tolerans gentemot homosexualitet.
- Det skulle vara ett positivt sätt att säga att "här har vi kunskap om att alla människor inte är heterosexuella - vi välkomnar alla", säger Åsa till Metro.
Är det bara jag som är skeptisk? I stället för att utbilda krögare och kypare i toleransfrågor kanske man kunde lägga de pengarna på att göra hela Stockholm mer, eller varför inte fullständigt, gaytolerant? Vad är en regnbågsmärkning mot ett fördomsfritt samhälle? Inte mycket, kanske?
Men vad kommer förslaget att innebära på lång sikt? Jo, om man drar det hela ett varv till ser man att allt fler homosexuella kommer att flytta till Södermalm. Leder inte detta till att känslan om vi och de ökar? Fördomarna kommer att hagla - inte bara mot homosexuella, utan mot hela Södermalm. Till slut kanske man blir tvungen att åka till Mariatorget för att klippa sig.
Nej, förlåt, det sista var alldeles för fördomsfullt. Givetvis är inte alla manliga frisörer homosexuella, och lika givet är det att alla homosexuella män inte är intresserade av frisyrer och mode. Det är bara den allmänna fördomen som samhället har mot dem. Det och att homosexuella män har handväskor, älskar blommor och pratar i näst intill falsett. Det är bara skitsnack som media har skapat för att öka klyftan mellan sexualiteter och sedan få nya smaskiga rubriker när något hatbrott utförs. Visst är det skrämmande, men så cynisk är ofta media.
Denna gång är det hur som helst partiets Åsa Hagelstedt som fått en snilleblixt: Södermalm ska bli den mest gaytoleranta stadsdelen i Stockholm. Söders restauranger, krogar och affärer ska kunna bli "regnbågsmärkta" för att de har förståelse och tolerans gentemot homosexualitet.
- Det skulle vara ett positivt sätt att säga att "här har vi kunskap om att alla människor inte är heterosexuella - vi välkomnar alla", säger Åsa till Metro.
Är det bara jag som är skeptisk? I stället för att utbilda krögare och kypare i toleransfrågor kanske man kunde lägga de pengarna på att göra hela Stockholm mer, eller varför inte fullständigt, gaytolerant? Vad är en regnbågsmärkning mot ett fördomsfritt samhälle? Inte mycket, kanske?
Men vad kommer förslaget att innebära på lång sikt? Jo, om man drar det hela ett varv till ser man att allt fler homosexuella kommer att flytta till Södermalm. Leder inte detta till att känslan om vi och de ökar? Fördomarna kommer att hagla - inte bara mot homosexuella, utan mot hela Södermalm. Till slut kanske man blir tvungen att åka till Mariatorget för att klippa sig.
Nej, förlåt, det sista var alldeles för fördomsfullt. Givetvis är inte alla manliga frisörer homosexuella, och lika givet är det att alla homosexuella män inte är intresserade av frisyrer och mode. Det är bara den allmänna fördomen som samhället har mot dem. Det och att homosexuella män har handväskor, älskar blommor och pratar i näst intill falsett. Det är bara skitsnack som media har skapat för att öka klyftan mellan sexualiteter och sedan få nya smaskiga rubriker när något hatbrott utförs. Visst är det skrämmande, men så cynisk är ofta media.
Fotboll till vilket pris?
Jag fick en förfrågan av min vän Anders ifall jag inte kunde skriva något positivt någon gång. Mitt egentliga svar borde vara nej - Anders borde ha koll på hur dålig jag är på det - men jag ska ändå ge de en chans. Jag ska härmed ge ett boktips, mer positiv än så blir jag inte. Och jag vet att jag har sagt att jag inte ska bli personlig i bloggen, men detta är inte personligt, det är globalt.
I alla fall är det internationellt. Problematiken i boken är nämligen något som är gemensamt för hela fotbollsvärlden, eller åtminstone Europa. Men det är inte bara idrottsfanatikerna som drabbas, utan hela samhället. Boken heter hur som helst I skuggan av San Siro och är skriven av Martin Bengtsson, en svensk kille som i ungdomsåren var en av landets mest lovande fotbollstalanger. Nu berättar han historien bakom tidningsrubriker och lovord, en historia som innehåller allt ifrån utanförskap till missbruk och som slutar med ett självmordsförsök. Var lugna, jag har inte berättat slutet på boken för er, självmordsförsöket nämns redan i första kapitlet.
Problematiken i idrottsvärlden är större än man tror - många ungdomar far illa av den tuffa konkurrensen och de höga kraven. Martin själv försökte som sagt att begå självmord och jag tvivlar på att han är ensam om att ha farit illa av klubbars, agenters och förbundskapteners krav och värderingsgrunder. Fotboll är en konst, men även gamla tavlor behöver ibland restaureras.
Så, lycksökare, läs denna bok och fundera en gång till om era framtidsplaner.
I alla fall är det internationellt. Problematiken i boken är nämligen något som är gemensamt för hela fotbollsvärlden, eller åtminstone Europa. Men det är inte bara idrottsfanatikerna som drabbas, utan hela samhället. Boken heter hur som helst I skuggan av San Siro och är skriven av Martin Bengtsson, en svensk kille som i ungdomsåren var en av landets mest lovande fotbollstalanger. Nu berättar han historien bakom tidningsrubriker och lovord, en historia som innehåller allt ifrån utanförskap till missbruk och som slutar med ett självmordsförsök. Var lugna, jag har inte berättat slutet på boken för er, självmordsförsöket nämns redan i första kapitlet.
Problematiken i idrottsvärlden är större än man tror - många ungdomar far illa av den tuffa konkurrensen och de höga kraven. Martin själv försökte som sagt att begå självmord och jag tvivlar på att han är ensam om att ha farit illa av klubbars, agenters och förbundskapteners krav och värderingsgrunder. Fotboll är en konst, men även gamla tavlor behöver ibland restaureras.
Så, lycksökare, läs denna bok och fundera en gång till om era framtidsplaner.
En lögn om bättre tider
Återigen vill jag uppmana folk till att inte missförstå mig. Det som följer är en förklaring på varför det svenska skolsystemet är både elevmissgynnande och smått korrupt. Däremot vill jag inte att det ska se ut som om att jag vore emot att utbilda sig! En utbildning på grund- och gymnasieskola - och i många fall även högskola - anser jag vara av stor betydelse. Näst intill alla jobb kräver att man har åtminstone gymnasial utbildning. Vad jag i stället menar med denna text är att den svenska skolan måste utvecklas ifall vi ska få bättre resultat och kanske därigenom göra oss gällande i världen.
Att svenska elever presterar våglängder sämre i matematik än våra finska grannar är ingen nyhet, att svenska elevers uppsatser är lika fyllda av särskrivningar och felstavningar som kung Carl XVI Gustafs dagbok är föga förvånande och att svenska elever ber engelskaläraren att på svenska upprepa det denne just har sagt är inte heller någon förvåning. Svenska elever underpresterar dagligen. Antingen kan de inte, eller så orkar de inte, eller så rent av skiter de i att göra uppgifter, läxor och så vidare. Men varför då? Det är inte det att eleverna är sämre än vad elever i andra länder är. Verkligen inte! Det är kanske det att det anses löjligt och lite fel att prestera bra i skolan. Men framför allt är det för att det svenska skolsystemet verkar vilja ha elever som går ut havererande kunskaper.
Vi tar ett exempel: det svenska betygsystemet består utav fem betygsnivåer. Ja, jag sa fem och jag vet vad jag pratar om. Det betyg många kanske missar att tänka på är OS, Omdöme saknas, vilket bara ges ut när eleven har varit så mycket frånvarande och gjort så få uppgifter att läraren inte kan sätta betyg på denne. Inte det allra vanligaste betyget, kanske, men får man ett sådant kan högskolebehörigheten ryka. Detta tycker jag faktiskt är något bra med det svenska skolsystemet: om inte eleven gör något får den ta konsekvenserna och läsa om kursen.
De andra fyra betygen är de man hör om dagligen: IG, Icke godkänd, G, Godkänd, VG, Väl godkänd, och MVG, Mycket väl godkänd. Känns inte det här som en alldeles för smal betygsskala? Betyget VG är något som många elever går ut med i många kurser. Betyget sträcker sig från elever som ligger lite bättre till än att få ett G till elever som precis ligger under den tunna gränsen för ett MVG. Gör inte detta att många elever som ligger nära ett MVG känner sig plötsligt väldigt underpresterande? Jag säger inte att det är dåligt att få ett VG, verkligen inte. Men de som siktar högre än så kanske känner sig mindre motiverade när de får ett betyg som faktiskt drar ned deras sammanlagda poängsumma en hel del.
Det här med betyg är intressant. Det sägs ju att man ska kunna tenta upp sitt betyg efter en avslutad kurs. Kan man verkligen det? Ja, men kan är kanske ett starkt ord. Först och främst ska man betala en femhundring för att ens få göra prövningen och kunna dra upp betyget. Återigen är samhället uppbyggt för de som har pengar, men det får bli en annan historia. Nu räcker det med att jag nämner det så ni förstår att det svenska skolsystemet verkligen är korrupt.
Det senaste jag hörde - så sent som i veckan, faktiskt - var att det ska bli svårare att tenta upp ett betyg nu, att färre elever ska få möjligheten. Om det betyder att det läggs på 2000 kronor till på avgiften, att skolledningen kör Ole, dole, doff med kandidaterna eller att lärarna rent av bestämmer huruvida eleven ska få visa vad denne går för eller inte vet jag inte. Vad man däremot kan se direkt är att systemet missgynnar eleverna och gör att det överlag blir sämre betyg bland utgångselever.
Men detta är inte det värsta med den svenska skolan. Det värsta är fusket! Alla svenska skolor verkar enigt beslutna om att dölja vissa historiska och samhälleliga händelser som gör att Sverige som land ser lite sämre ut. Ta en sådan sak som svensk neutralitet. Sverige och Schweiz är ju det första man tänker på när man hör ordet neutral. I Andra världskriget var vårt land uppenbarligen stolt neutrala. Stolt eftersom vi var det enda skandinaviska land som klarade oss undan belägring från antingen Nazi-tyskland eller Sovjetunionen. Visst är det konstigt? Alla länder runt oss blev invaderade och inte vi. Hur kan det komma sig? Var vi så starka?
Givetvis var vi inte det. Sveriges försvar på 1940-talet var precis som Sveriges försvar idag - löjligt och obefintligt. Orsaken att vi klarade oss undan var att vi i smyg var allierade med Nazi-tyskland. Inte allierade på det sättet att vi stred sida vid sida. Allierade på det sättet att vi sände mängder med järnmalm till nazisterna, så att de kunde tillverka vapen. Det kom ju inga svenska leveranser till Storbritannien eller Frankrike, men de kanske inte behövde vapen? Tveksamt, kanske?
Svenskarnas allians blev tydligare ju längre kriget led. När Hitler bestämt sig för att anfalla Sovjetunionen. Utan motstånd lät svenskarna den tyska Engelbrechtdivisionen gå genom landet för att komma in i Finland. Tyskarna fick också använda svenska järnvägar för att transportera vapen, soldater och krigsfångar till och från Norge.
Nu uppdagar sig historien igen. Sverige är återigen "neutralt" i en konflikt, denna gång gäller det den i Afghanistan. Ändå åker svenska trupper ut under titeln Fredsstyrkor. Jag vet inte hur vapen ska skapa fred och ett tryggare samhälle. Det är ju bara att kolla på USA, där har kanske den idén gått i baklås?
Vad jag däremot känner mig säkrare på är att det svenska skolsystemet behöver en radikal förändring. Det säljs fördelar, slumpas påföljder och ljugs till höger och vänster - det börjar nästan likna Riccardo-rättegången! Är det så vi vill ha det? Är det i den andan vi vill växa upp?
Att svenska elever presterar våglängder sämre i matematik än våra finska grannar är ingen nyhet, att svenska elevers uppsatser är lika fyllda av särskrivningar och felstavningar som kung Carl XVI Gustafs dagbok är föga förvånande och att svenska elever ber engelskaläraren att på svenska upprepa det denne just har sagt är inte heller någon förvåning. Svenska elever underpresterar dagligen. Antingen kan de inte, eller så orkar de inte, eller så rent av skiter de i att göra uppgifter, läxor och så vidare. Men varför då? Det är inte det att eleverna är sämre än vad elever i andra länder är. Verkligen inte! Det är kanske det att det anses löjligt och lite fel att prestera bra i skolan. Men framför allt är det för att det svenska skolsystemet verkar vilja ha elever som går ut havererande kunskaper.
Vi tar ett exempel: det svenska betygsystemet består utav fem betygsnivåer. Ja, jag sa fem och jag vet vad jag pratar om. Det betyg många kanske missar att tänka på är OS, Omdöme saknas, vilket bara ges ut när eleven har varit så mycket frånvarande och gjort så få uppgifter att läraren inte kan sätta betyg på denne. Inte det allra vanligaste betyget, kanske, men får man ett sådant kan högskolebehörigheten ryka. Detta tycker jag faktiskt är något bra med det svenska skolsystemet: om inte eleven gör något får den ta konsekvenserna och läsa om kursen.
De andra fyra betygen är de man hör om dagligen: IG, Icke godkänd, G, Godkänd, VG, Väl godkänd, och MVG, Mycket väl godkänd. Känns inte det här som en alldeles för smal betygsskala? Betyget VG är något som många elever går ut med i många kurser. Betyget sträcker sig från elever som ligger lite bättre till än att få ett G till elever som precis ligger under den tunna gränsen för ett MVG. Gör inte detta att många elever som ligger nära ett MVG känner sig plötsligt väldigt underpresterande? Jag säger inte att det är dåligt att få ett VG, verkligen inte. Men de som siktar högre än så kanske känner sig mindre motiverade när de får ett betyg som faktiskt drar ned deras sammanlagda poängsumma en hel del.
Det här med betyg är intressant. Det sägs ju att man ska kunna tenta upp sitt betyg efter en avslutad kurs. Kan man verkligen det? Ja, men kan är kanske ett starkt ord. Först och främst ska man betala en femhundring för att ens få göra prövningen och kunna dra upp betyget. Återigen är samhället uppbyggt för de som har pengar, men det får bli en annan historia. Nu räcker det med att jag nämner det så ni förstår att det svenska skolsystemet verkligen är korrupt.
Det senaste jag hörde - så sent som i veckan, faktiskt - var att det ska bli svårare att tenta upp ett betyg nu, att färre elever ska få möjligheten. Om det betyder att det läggs på 2000 kronor till på avgiften, att skolledningen kör Ole, dole, doff med kandidaterna eller att lärarna rent av bestämmer huruvida eleven ska få visa vad denne går för eller inte vet jag inte. Vad man däremot kan se direkt är att systemet missgynnar eleverna och gör att det överlag blir sämre betyg bland utgångselever.
Men detta är inte det värsta med den svenska skolan. Det värsta är fusket! Alla svenska skolor verkar enigt beslutna om att dölja vissa historiska och samhälleliga händelser som gör att Sverige som land ser lite sämre ut. Ta en sådan sak som svensk neutralitet. Sverige och Schweiz är ju det första man tänker på när man hör ordet neutral. I Andra världskriget var vårt land uppenbarligen stolt neutrala. Stolt eftersom vi var det enda skandinaviska land som klarade oss undan belägring från antingen Nazi-tyskland eller Sovjetunionen. Visst är det konstigt? Alla länder runt oss blev invaderade och inte vi. Hur kan det komma sig? Var vi så starka?
Givetvis var vi inte det. Sveriges försvar på 1940-talet var precis som Sveriges försvar idag - löjligt och obefintligt. Orsaken att vi klarade oss undan var att vi i smyg var allierade med Nazi-tyskland. Inte allierade på det sättet att vi stred sida vid sida. Allierade på det sättet att vi sände mängder med järnmalm till nazisterna, så att de kunde tillverka vapen. Det kom ju inga svenska leveranser till Storbritannien eller Frankrike, men de kanske inte behövde vapen? Tveksamt, kanske?
Svenskarnas allians blev tydligare ju längre kriget led. När Hitler bestämt sig för att anfalla Sovjetunionen. Utan motstånd lät svenskarna den tyska Engelbrechtdivisionen gå genom landet för att komma in i Finland. Tyskarna fick också använda svenska järnvägar för att transportera vapen, soldater och krigsfångar till och från Norge.
Nu uppdagar sig historien igen. Sverige är återigen "neutralt" i en konflikt, denna gång gäller det den i Afghanistan. Ändå åker svenska trupper ut under titeln Fredsstyrkor. Jag vet inte hur vapen ska skapa fred och ett tryggare samhälle. Det är ju bara att kolla på USA, där har kanske den idén gått i baklås?
Vad jag däremot känner mig säkrare på är att det svenska skolsystemet behöver en radikal förändring. Det säljs fördelar, slumpas påföljder och ljugs till höger och vänster - det börjar nästan likna Riccardo-rättegången! Är det så vi vill ha det? Är det i den andan vi vill växa upp?
Ett stort eller smalt problem?
Har ni varit inne på Aftonbladets hälsosida? Det hoppas jag verkligen inte! Men om ni har varit det kanske du har sett den enorma fettfixering de verkar vilja skapa. Och de lyckas ju faktiskt: folk går ständigt runt och är rädda för att gå upp i vikt och bli tjocka. Missförstå mig inte nu, givetvis är det nyttigt att träna, hålla sig i form och inte vara överviktig, men till vilken grad får detta gå? Och framför allt: till vilket pris?
Dagens samhälle är byggt på rädsla - och radon, men det är en annan historia. Ett av de senaste skräckscenarierna är att bli tjock. Tjocka människor blir av någon anledning utstötta ur samhället. Med det menar jag inte att de har svårare att få jobb eller att de blir mobbade i skolan. Det problemet har vi också, men det får bli ett annat inlägg. Vad jag menar är att de kränkta av alla de uppmaningar att gå ner i vikt som vi medborgare dränks i dagligen. Inte nog med att det i varje tidning finns minst en sida med rubriker likt "Jag tappade 45 kilo på fyra timmar" eller "Ät dig smal" - det sista är som att kriga för fred: väldigt paradoxalt. Nej, varenda TV-kanal har numera något program som ska tala om för människor antingen hur de ska träna eller rakt av hur feta de är och i varje film eller humorprogram är det fullt av skämt om övervikt. Oanständigt? Ja. Diskriminerande? Kanske. Överraskande? Inte alls.
Jag vill återigen poängtera hur viktigt det är med motion, så detta kanske inte är ett jätteproblem. Precis som alla andra måste ju tjocka kunna ta ett skämt. Det som skrämmer mig är att ingen verkar se myntets andra sida. Anorexin och andra ätstörningar ökar och är det cyniskt att tro att överviktsskräcken har en stor del med detta att göra? Både ungdomar och äldre folk försöker bli smalare genom att äta mindre fett och socker, men risken är att de börjar äta mindre över huvud taget. Så vi kanske skulle ta och trappa ner lite på alla hälsoartiklar och träningsprogram?
Jag ber om ursäkt för att det blir ett kort inlägg idag, men jag har inte tid med mer för stunden.
Dagens samhälle är byggt på rädsla - och radon, men det är en annan historia. Ett av de senaste skräckscenarierna är att bli tjock. Tjocka människor blir av någon anledning utstötta ur samhället. Med det menar jag inte att de har svårare att få jobb eller att de blir mobbade i skolan. Det problemet har vi också, men det får bli ett annat inlägg. Vad jag menar är att de kränkta av alla de uppmaningar att gå ner i vikt som vi medborgare dränks i dagligen. Inte nog med att det i varje tidning finns minst en sida med rubriker likt "Jag tappade 45 kilo på fyra timmar" eller "Ät dig smal" - det sista är som att kriga för fred: väldigt paradoxalt. Nej, varenda TV-kanal har numera något program som ska tala om för människor antingen hur de ska träna eller rakt av hur feta de är och i varje film eller humorprogram är det fullt av skämt om övervikt. Oanständigt? Ja. Diskriminerande? Kanske. Överraskande? Inte alls.
Jag vill återigen poängtera hur viktigt det är med motion, så detta kanske inte är ett jätteproblem. Precis som alla andra måste ju tjocka kunna ta ett skämt. Det som skrämmer mig är att ingen verkar se myntets andra sida. Anorexin och andra ätstörningar ökar och är det cyniskt att tro att överviktsskräcken har en stor del med detta att göra? Både ungdomar och äldre folk försöker bli smalare genom att äta mindre fett och socker, men risken är att de börjar äta mindre över huvud taget. Så vi kanske skulle ta och trappa ner lite på alla hälsoartiklar och träningsprogram?
Jag ber om ursäkt för att det blir ett kort inlägg idag, men jag har inte tid med mer för stunden.
Stolthet - vad är det?
Fjollträsk, Tjockhult eller Stockholm. Kärt barn ha många namn och det har uppenbarligen Sveriges huvudstad också. Fast av någon anledning får man inte säga något nedlåtande om Stockholm. Varför då? Stockholmare får ju säga vad fan de vill om andra delar av landet. Och framför allt: vad är det med Stockholm som är värt att vara stolt över?
I Stockholm rusar man i rulltrappor för att hinna med en tunnelbana när nästa går inom fem minuter, man köar i hundratals meter för att NK har mellandagsrea och man tycker det är rimligt att betala 60 kronor för att sitta och dricka latte samt äta en kanelbulle i något sjaskigt inrett café. Detta är uppenbarligen något helt rimligt. Det anses däremot otroligt sorgligt att till exempel arbeta med jordbruk. Nu säger jag ju inte att alla stockholmare är sådana, men så fort någon går emot denna värderingsgrund utnämns denna som något av en outsider. Säger någon att han eller hon vill sikta på att bli bonde börjar det snurra i huvudet och klia i fingrarna på nästintill alla stockholmare. Något står ju fel till med denna människa. Jordbrukare är ju ett lågutbildningsjobb utan krav på vare sig intelligens eller kunskap. Nja, inte riktigt, kanske? Alla som känner någon bonde vet vad snackar om - alla stockholmare är oförstående till samma sak.
Min poäng är att det kanske inte är så glamoröst och häftigt att bo i Stockholm så huvudstadsinvånarna verkar tro. Det stressas oavbrutet - det är nästan tabu på att inte vara stressad - det är sanslöst dyrt vad man än vill hitta på och alla ska gå klädda likadant.
Det finns ju fler exempel. Ta en sådan sak som idrottskulturen till exempel. Nästan alla i Stockholm har ju något favoritlag som man stöder i vått och torrt och att heja på något annat lag är likvärdigt med att man är dum i huvudet. Detta gäller ju även för andra större städer - och då kanske framför allt Göteborg och Malmö - men för de mindre lagen gäller inte alls samma fanatism. Visst att det finns hängivna supportrar men ingen av dessa brukar smutskasta andra fans för deras val av favoritlag.
Man ska också skratta åt Hey Baberiba när de skämtar åt saker en stockholmare inte kan känna igen sig i. Jag tycker absolut inte illa om Hey Baberiba för att skämtar om saker som är främmande för många - jag tycker illa om Hey Baberiba för att det är jäkligt dåligt. Men det bevisar ändå min tes att stockholmare tycker att det är okej att skämta om andra, men vägrar acceptera när de andra svarar med samma mynt. Det finns ju fullt av stockholmare som går i taket när man säger att de är dryga och har dålig självuppfattning. Folk kan till och med bli stötta av att någon kallar dem för "Nollåtta", något som jag tycker är störtlöjligt. Huvudstadsborna kan kalla andra för "lantisar", "bondlurkar" eller vad fasen som helst, men givetvis blossar de upp så fort någon klankar ner på dem.
Som ni säkert redan insett är jag less på Stockholm. Jag är less på stressen, på pressen och allt som kommer med att bo i huvudstaden. Men framför allt är jag trött på alla stockholmare som tror att de är bättre än andra eftersom de råkar bo på en viss plats. Jag förstår inte varför Stockholm är så mycket att vara stolt över. "Sveriges Venedig"? Inte riktigt, kanske. Bara en liten sak att tänka på för alla Stockholmare.
Virtuell Östermalmsikon talar ut i liberal tidning
Så var det då dags: söndagen den 13:e januari. Jag antar att jag inte var ensam om att slå upp DN:s söndagsbilaga och läsa reportaget om Isabella Löwengrip, mer känd som Blondinbella, en av Sveriges mest lästa bloggare. DN, en seriös tidning som nu blivit så oseriös att den gör ett reportage om Blondinbella. Vad är det som har hänt? Okej om det varit i någon av de oseriösa tidningarna: Aftonbladet, Expressen eller kanske En Ding Ding Värld. Men DN?! Jag slutar aldrig att förvånas över svensk massmedia.
Vad har jag då emot Blondinbella? Kanske att hon skulle vara korkad? Tvärtom, faktiskt. Jag känner inte Isabella personligen, men det intryck jag har fått - efter att ha läst en del av inläggen i hennes blogg - är att hon är en relativt klipsk person. Hon står för sina åsikter och har rätt bra koll på sin samtid. Men vad är det då hos Blondinbella jag stör mig på? Jo, trots den stora uppmärksam hon får genom bloggen skriver hon nästan uteslutande om helt ointressanta, världsliga saker och när hon väl skriver om något tyngre ämne är hennes åsikter ofta otroligt underliga, pengafixerade och ibland även fyllda av väl gömd dubbelmoral. Att Isabella är av så kallad överklass är inget som går att ta miste på och gång efter annan påvisar inläggen hennes blogg alla de förmåner samhället ger denna samhällsklass. Detta är det som gör att Blondinbella får mig att nästan vilja klättra på väggarna.
Låt mig förklara! Man kan definitivt ha dagar då man känner att absolut allt går åt skogen och då man därför känner sig lite nere, men grundar man detta på saker som att mjölken på 7-eleven var slut, det mobila internetnätverket var ur funktion och att man inte förstår sig på den nya kaffemaskin man skaffat är det något som är fel. Just detta, plus ett par andra lika löjliga orsaker, skrev Isabella i det första blogginlägg av henne som jag läste. Jag började ärligt talat att skratta högt när jag läste vilka problem en lite bortskämd överklasstjej kan ha. Om en dag är förstörd för att man inte kan fixa till en café au lait kan man inte ha mycket att bekymra sig över.
"Justitieminister vore inte fel att bli." Så summerar Isabella sitt svar på frågan "Vad har du för framtidsplaner?" i DN:s reportage. Missförstå mig inte, jag tycker absolut att det är bra med tjejer som siktar högt och vågar tro på sig själva! Problemet är att Isabella så sent som för ett par dagar sedan skrev att Joachim Posener var en av de tuffaste människor hon visste. Jag vet inte vad ni tycker, men jag skulle verkligen inte vilja ha en justitieminister vars förebild är, vad jag kan komma på, Sveriges största bedragare genom tiderna. Tänk er den situationen: vi får en justitieminister som ber Posener att komma hem. Steget därifrån till att Jackie Arklöv släpps ut känns inte speciellt långt. Vem vet, kanske vi till och med bjuder hit Michael Jackson, O. J. Simpson och den norske pedofilen Fickmannen för att bli svenska medborgare?
Skämt åt sido, men visst känns det som att Blondinbella inte alltid har koll på vad hon snackar om? I ett annat inlägg beskrev hon sin nyfunna kärlek till det tyska språket. Hon kände sig besviken över att hon pluggat spanska i ett par år och ifrågasatte att så många väljer spanska som B-språksval. Jag vet inte om Isabella känner till att spanskan är världens näst mest talade språk. Det är större en engelskan, framför allt eftersom hela Sydamerika - förutom Brasilien - talar spanska.
Det är definitivt större än tyskan. Om man inte planerar att flytta till Centraleuropa är tyskan ett helt bortkastat språk. Det finns enbart fyra länder i världen där tyskan är huvudspråk: Tyskland, Liechtenstein, Österrike och Schweiz. Utöver det finns det fyra länder där tyskan är ett officiellt språk. Lite roligt är att två av dessa länder är Danmark och Italien där givetvis danskan respektive italienskan är klart större officiella språk. Ifall Isabella vill lära sig tyska tänker inte jag lägga mig i, men hon kanske borde tänka efter både en och två gånger innan hon ifrågasätter andras val. Fast förståss, jag kanske inte ska klaga på folk som ifrågasätter. Man ska ju trots allt inte kasta sten i glashus.
Blondinbella blev i reportaget också tillfrågad om vad hon gillar. "Vitt vin" var ett av svaren och nu ska man känna till att Isabella är 17 år. Att ungdomar dricker alkohol innan de har fyllt 18 är självklart inget som förvånar - jag var inte heller nykterist när jag var omyndig - men när ingen reagerar på att en 17-åring går ut i en tidning och säger att hon gillar vin blir jag lite paff.
Isabella skriver också ofta om att hon ska gå ut och vanligtvis flera kvällar i veckan. För mig betyder "gå ut" att man ska på krogen, men där ska man väl inte komma in om man inte är myndig? Både vinet och detta är något som tyder att samhället ger förmåner åt överklassen. Ifall det hade varit någon från medel- eller arbetarklassen som försökt komma in på krogen trots att man inte hade rätt ålder inne skulle ju detta försök gå åt skogen. Allt handlar om kontakter, pengar och, i många fall, rika föräldrar. Det är ju inte förvånande att det finns fler Bonnier på krogarna runt om i Stockholm än vad det finns Johansson.
Att Isabella är av överklass märktes enligt mig tydligast när hon i ett inlägg skrev att hon tyckte att folk som levde på saker de hittade i andras sopor var "parasiter". Jag vet att det finns folk som lever på sopor för trots att de har möjlighet att leva bättre, men kallar man folk som inte har råd med mat för dagen för parasiter har man nog vaggats in i champagnedrickarnas vagga lite väl mycket.
Som avslutning tänker jag - hör och häpna - dra upp fyra saker som jag faktiskt gillar hos Blondinbella. En sak är att hon är politiskt aktiv och då menar jag inte på det sättet att hon åker runt i Skåne och släpper ut minkar. Nej, Isabella är ledamot för MUF (Moderata Ungdomsförbundet) Norrmalm och även om jag inte delar hennes politiska uppfattning blir jag glad över att se att det finns andra ungdomar som bryr sig om vad de tror är bra för landet, befolkningen och världen. Jag gillar också hennes tanke att med bloggen ge tjejer bättre självförtroende. Jag tvivlar visserligen på att hon lyckas, men det är ändå ett skönt initiativ. Det tredje jag gillar med Isabella är att hon kritiserar Friskis & Svettis. Nu kritiserade hon Friskis & Svettis för att bara myndiga fick ha personlig tränare, medan jag mer vill kritisera hela koncernen. Att bygga upp ett gym som i mångt och mycket helt saknar fria vikter är ju helt värdelöst! I maskiner fokuseras en muskelgrupp, men ska man få någon ordentlig verkan bör övningen röra flera muskelgrupper, eller gå över flera leder som det egentligen heter. Friskis & Svettis har också alldeles för många gympapass! Jag tycker visserligen att det är bra att medelålders personer kan ha ett ställe att både umgås och få motion, men när det börjar komma babygympa går det för långt! Babyar behöver inte motion! De behöver leka och vara med sina föräldrar!
Det fjärde och sista jag imponeras över hos Isabella är att hon vågar stå för sina åsikter, något som tyvärr är ovanligare än vad man kan tro. Så, Isabella, om du nu verkligen inte bryr dig om vad folk säger ger du bleka fan i detta och fortsätter att skriva en av Sveriges av någon anledning mest lästa bloggar.
Vad har jag då emot Blondinbella? Kanske att hon skulle vara korkad? Tvärtom, faktiskt. Jag känner inte Isabella personligen, men det intryck jag har fått - efter att ha läst en del av inläggen i hennes blogg - är att hon är en relativt klipsk person. Hon står för sina åsikter och har rätt bra koll på sin samtid. Men vad är det då hos Blondinbella jag stör mig på? Jo, trots den stora uppmärksam hon får genom bloggen skriver hon nästan uteslutande om helt ointressanta, världsliga saker och när hon väl skriver om något tyngre ämne är hennes åsikter ofta otroligt underliga, pengafixerade och ibland även fyllda av väl gömd dubbelmoral. Att Isabella är av så kallad överklass är inget som går att ta miste på och gång efter annan påvisar inläggen hennes blogg alla de förmåner samhället ger denna samhällsklass. Detta är det som gör att Blondinbella får mig att nästan vilja klättra på väggarna.
Låt mig förklara! Man kan definitivt ha dagar då man känner att absolut allt går åt skogen och då man därför känner sig lite nere, men grundar man detta på saker som att mjölken på 7-eleven var slut, det mobila internetnätverket var ur funktion och att man inte förstår sig på den nya kaffemaskin man skaffat är det något som är fel. Just detta, plus ett par andra lika löjliga orsaker, skrev Isabella i det första blogginlägg av henne som jag läste. Jag började ärligt talat att skratta högt när jag läste vilka problem en lite bortskämd överklasstjej kan ha. Om en dag är förstörd för att man inte kan fixa till en café au lait kan man inte ha mycket att bekymra sig över.
"Justitieminister vore inte fel att bli." Så summerar Isabella sitt svar på frågan "Vad har du för framtidsplaner?" i DN:s reportage. Missförstå mig inte, jag tycker absolut att det är bra med tjejer som siktar högt och vågar tro på sig själva! Problemet är att Isabella så sent som för ett par dagar sedan skrev att Joachim Posener var en av de tuffaste människor hon visste. Jag vet inte vad ni tycker, men jag skulle verkligen inte vilja ha en justitieminister vars förebild är, vad jag kan komma på, Sveriges största bedragare genom tiderna. Tänk er den situationen: vi får en justitieminister som ber Posener att komma hem. Steget därifrån till att Jackie Arklöv släpps ut känns inte speciellt långt. Vem vet, kanske vi till och med bjuder hit Michael Jackson, O. J. Simpson och den norske pedofilen Fickmannen för att bli svenska medborgare?
Skämt åt sido, men visst känns det som att Blondinbella inte alltid har koll på vad hon snackar om? I ett annat inlägg beskrev hon sin nyfunna kärlek till det tyska språket. Hon kände sig besviken över att hon pluggat spanska i ett par år och ifrågasatte att så många väljer spanska som B-språksval. Jag vet inte om Isabella känner till att spanskan är världens näst mest talade språk. Det är större en engelskan, framför allt eftersom hela Sydamerika - förutom Brasilien - talar spanska.
Det är definitivt större än tyskan. Om man inte planerar att flytta till Centraleuropa är tyskan ett helt bortkastat språk. Det finns enbart fyra länder i världen där tyskan är huvudspråk: Tyskland, Liechtenstein, Österrike och Schweiz. Utöver det finns det fyra länder där tyskan är ett officiellt språk. Lite roligt är att två av dessa länder är Danmark och Italien där givetvis danskan respektive italienskan är klart större officiella språk. Ifall Isabella vill lära sig tyska tänker inte jag lägga mig i, men hon kanske borde tänka efter både en och två gånger innan hon ifrågasätter andras val. Fast förståss, jag kanske inte ska klaga på folk som ifrågasätter. Man ska ju trots allt inte kasta sten i glashus.
Blondinbella blev i reportaget också tillfrågad om vad hon gillar. "Vitt vin" var ett av svaren och nu ska man känna till att Isabella är 17 år. Att ungdomar dricker alkohol innan de har fyllt 18 är självklart inget som förvånar - jag var inte heller nykterist när jag var omyndig - men när ingen reagerar på att en 17-åring går ut i en tidning och säger att hon gillar vin blir jag lite paff.
Isabella skriver också ofta om att hon ska gå ut och vanligtvis flera kvällar i veckan. För mig betyder "gå ut" att man ska på krogen, men där ska man väl inte komma in om man inte är myndig? Både vinet och detta är något som tyder att samhället ger förmåner åt överklassen. Ifall det hade varit någon från medel- eller arbetarklassen som försökt komma in på krogen trots att man inte hade rätt ålder inne skulle ju detta försök gå åt skogen. Allt handlar om kontakter, pengar och, i många fall, rika föräldrar. Det är ju inte förvånande att det finns fler Bonnier på krogarna runt om i Stockholm än vad det finns Johansson.
Att Isabella är av överklass märktes enligt mig tydligast när hon i ett inlägg skrev att hon tyckte att folk som levde på saker de hittade i andras sopor var "parasiter". Jag vet att det finns folk som lever på sopor för trots att de har möjlighet att leva bättre, men kallar man folk som inte har råd med mat för dagen för parasiter har man nog vaggats in i champagnedrickarnas vagga lite väl mycket.
Som avslutning tänker jag - hör och häpna - dra upp fyra saker som jag faktiskt gillar hos Blondinbella. En sak är att hon är politiskt aktiv och då menar jag inte på det sättet att hon åker runt i Skåne och släpper ut minkar. Nej, Isabella är ledamot för MUF (Moderata Ungdomsförbundet) Norrmalm och även om jag inte delar hennes politiska uppfattning blir jag glad över att se att det finns andra ungdomar som bryr sig om vad de tror är bra för landet, befolkningen och världen. Jag gillar också hennes tanke att med bloggen ge tjejer bättre självförtroende. Jag tvivlar visserligen på att hon lyckas, men det är ändå ett skönt initiativ. Det tredje jag gillar med Isabella är att hon kritiserar Friskis & Svettis. Nu kritiserade hon Friskis & Svettis för att bara myndiga fick ha personlig tränare, medan jag mer vill kritisera hela koncernen. Att bygga upp ett gym som i mångt och mycket helt saknar fria vikter är ju helt värdelöst! I maskiner fokuseras en muskelgrupp, men ska man få någon ordentlig verkan bör övningen röra flera muskelgrupper, eller gå över flera leder som det egentligen heter. Friskis & Svettis har också alldeles för många gympapass! Jag tycker visserligen att det är bra att medelålders personer kan ha ett ställe att både umgås och få motion, men när det börjar komma babygympa går det för långt! Babyar behöver inte motion! De behöver leka och vara med sina föräldrar!
Det fjärde och sista jag imponeras över hos Isabella är att hon vågar stå för sina åsikter, något som tyvärr är ovanligare än vad man kan tro. Så, Isabella, om du nu verkligen inte bryr dig om vad folk säger ger du bleka fan i detta och fortsätter att skriva en av Sveriges av någon anledning mest lästa bloggar.
Varför går Riccardos mördare fria?
Tre dagar tog det. Sedan misstänktes två av fem åter för allvarliga brott. Denna gång gällde det misshandel och nu får allt svenska folket få upp ögonen. Ungdomsvåld är ingen ny företeelse men om vi låter Riccardo Campogianis mördare komma undan med lindriga straff har vi nu sett vad som sker.
Vi kan väl bara vara glada att de tre ungdomarna som natten till fredagen blev misshandlade inte blev mördade så som Riccardo. Alla signalement pekade på att det just var två av Riccardos mördare som hade stått för misshandeln av en tjej och två killar. Jag är inte ett dugg förvånad över att detta hände, det som förvånar mig är att fyra av fem mördare fortfarande är på fri fot! Det är helt jävla otroligt! Fem killar har alltså sparkat och slagit en sjätte kille till sådana skador att han avlidit och svensk åklagarelit klarar inte att döma mördarna med ordentlig slagkraft.
Och ja, jag tänker kalla killarna mördare trots att de förnekar detta. Fyra av fem nekar till misshandel och den femte säger att han enbart har levererat en spark i bröstet på Riccardo. Samtidigt försöker killarna att hålla varandra om ryggen och bekräfta varandras historier. Skulle detta stämma skulle den sparken vara något i hästväg. Den skulle först och främst vållat skador som tagit livet av Riccardo. Utöver detta skulle sparken ha skadat Riccardos lungor. Kriminalteknikerna har nämligen fastställt att det blod man hittat på mördarens skor tillhörde Riccardo. Eftersom han antagligen hade en tröja på sig när han blev misshandlad måste alltså Riccardos börjat att hosta blod efter en endaste spark. Jag tvivlar ju på att han hade näsblod när han stötte på sina mördare och att sedan blodet droppade ner på skorna.
Men låt säga att det stämmer: Riccardo fick bara ta emot en spark i bröstet, han började hosta blod och det skvätte lite på sparkarens skor. Sparken orsakade skador så allvarliga skador att Riccardo avled på sjukhuset ett par timmar senare. På S:t Göran sa läkarna att dödsorsaken var allvarliga skador på hjärnan. Alltså: en spark i bröstet av en kille på under 18 år ska ha skapat huvudskador så allvarliga att en 16-åring dött av dem. Jag vet inte om jag är beredd att tro på mördarnas historia, framför allt inte med de många vittnen som säger emot dem.
- Han är ledsen. Ännu en gång tycker han att han blir oskyldigt inlåst. Så säger Björn Sandin som är advokat för en av killarna som varit med både vid mordet på Riccardo i höstas och misshandeln under natten till i fredags. Oskyldigt inlåst?! Killen menar alltså att massa folk enbart är ute efter att sätta dit honom och därför anklagar honom för saker han inte gjort. Detta skulle betyda att de tre personer som misshandlades natten till fredag skulle ha orsakat de skador de fick själva för att sedan anmäla Riccardos mördare. Misshandeln omfattade både sparkar och slag och detta skulle alltså tre goda vänner givit varandra. Troligt? Kanske inte.
Men om mördarens ord skulle vara sanna skulle detta betyda även en sak till. Det skulle betyda att det var Riccardo som attackerat de fem killarna, slagits hejdlöst men träffats i bröstet av en självförsvarsspark, börjat blöda och skvätt blod på den sparkande killens skor och sedan avlidit på sjukhuset eftersom han fått hjärnskador av sparken. För att få blod på skorna måste den kille som i självförsvar skulle ha sparkat Riccardo stått kvar i stället för att springa ifrån den person som hans kompis säger hade attackerat honom. Inte heller detta känns vidare troligt. Det som är troligt är att de fem killarna bara försöker att komma undan så lindrigt som möjligt.
Jag kan dock hålla med mördarna om en sak: det finns faktiskt massa folk i landet som vill sätta dit dem. Jag är en av dem. När jag i tisdags fick höra domen mot killarna blev jag förbannad. Tre fick sluten ungdomsvård i tre år, en fick ungdomsvård på obestämd tid och en blev, vad jag förstår, frikänd. Det är fan inte klokt.
Något som är ännu mindre klokt är folks reaktioner på domen. Överallt hör jag personer som säger att det var en hård dom. En hård dom?! Det är ju för fan som om Lasermannen skulle blivit dömd till samhällstjänst! De här fem killarna har mördat Riccardo Campogiari! Vad är det folk inte förstår? Jag tycker nämligen inte att jag har fel när jag säger att man borde spärra in dem på livstid. Jag vet hur gamla de är men jag skiter i det! Ett mord förblir alltid ett mord och då är det väl ganska uppenbart vad straffet ska vara? Hade jag inte varit emot dödsstraff hade killarna förtjänat stolen hela bunten! Nu säger jag som sagt i stället att man borde låsa in dem tills deras liv är slut och jag undrar verkligen ifall detta är för mycket begärt?
Vi kan väl bara vara glada att de tre ungdomarna som natten till fredagen blev misshandlade inte blev mördade så som Riccardo. Alla signalement pekade på att det just var två av Riccardos mördare som hade stått för misshandeln av en tjej och två killar. Jag är inte ett dugg förvånad över att detta hände, det som förvånar mig är att fyra av fem mördare fortfarande är på fri fot! Det är helt jävla otroligt! Fem killar har alltså sparkat och slagit en sjätte kille till sådana skador att han avlidit och svensk åklagarelit klarar inte att döma mördarna med ordentlig slagkraft.
Och ja, jag tänker kalla killarna mördare trots att de förnekar detta. Fyra av fem nekar till misshandel och den femte säger att han enbart har levererat en spark i bröstet på Riccardo. Samtidigt försöker killarna att hålla varandra om ryggen och bekräfta varandras historier. Skulle detta stämma skulle den sparken vara något i hästväg. Den skulle först och främst vållat skador som tagit livet av Riccardo. Utöver detta skulle sparken ha skadat Riccardos lungor. Kriminalteknikerna har nämligen fastställt att det blod man hittat på mördarens skor tillhörde Riccardo. Eftersom han antagligen hade en tröja på sig när han blev misshandlad måste alltså Riccardos börjat att hosta blod efter en endaste spark. Jag tvivlar ju på att han hade näsblod när han stötte på sina mördare och att sedan blodet droppade ner på skorna.
Men låt säga att det stämmer: Riccardo fick bara ta emot en spark i bröstet, han började hosta blod och det skvätte lite på sparkarens skor. Sparken orsakade skador så allvarliga skador att Riccardo avled på sjukhuset ett par timmar senare. På S:t Göran sa läkarna att dödsorsaken var allvarliga skador på hjärnan. Alltså: en spark i bröstet av en kille på under 18 år ska ha skapat huvudskador så allvarliga att en 16-åring dött av dem. Jag vet inte om jag är beredd att tro på mördarnas historia, framför allt inte med de många vittnen som säger emot dem.
- Han är ledsen. Ännu en gång tycker han att han blir oskyldigt inlåst. Så säger Björn Sandin som är advokat för en av killarna som varit med både vid mordet på Riccardo i höstas och misshandeln under natten till i fredags. Oskyldigt inlåst?! Killen menar alltså att massa folk enbart är ute efter att sätta dit honom och därför anklagar honom för saker han inte gjort. Detta skulle betyda att de tre personer som misshandlades natten till fredag skulle ha orsakat de skador de fick själva för att sedan anmäla Riccardos mördare. Misshandeln omfattade både sparkar och slag och detta skulle alltså tre goda vänner givit varandra. Troligt? Kanske inte.
Men om mördarens ord skulle vara sanna skulle detta betyda även en sak till. Det skulle betyda att det var Riccardo som attackerat de fem killarna, slagits hejdlöst men träffats i bröstet av en självförsvarsspark, börjat blöda och skvätt blod på den sparkande killens skor och sedan avlidit på sjukhuset eftersom han fått hjärnskador av sparken. För att få blod på skorna måste den kille som i självförsvar skulle ha sparkat Riccardo stått kvar i stället för att springa ifrån den person som hans kompis säger hade attackerat honom. Inte heller detta känns vidare troligt. Det som är troligt är att de fem killarna bara försöker att komma undan så lindrigt som möjligt.
Jag kan dock hålla med mördarna om en sak: det finns faktiskt massa folk i landet som vill sätta dit dem. Jag är en av dem. När jag i tisdags fick höra domen mot killarna blev jag förbannad. Tre fick sluten ungdomsvård i tre år, en fick ungdomsvård på obestämd tid och en blev, vad jag förstår, frikänd. Det är fan inte klokt.
Något som är ännu mindre klokt är folks reaktioner på domen. Överallt hör jag personer som säger att det var en hård dom. En hård dom?! Det är ju för fan som om Lasermannen skulle blivit dömd till samhällstjänst! De här fem killarna har mördat Riccardo Campogiari! Vad är det folk inte förstår? Jag tycker nämligen inte att jag har fel när jag säger att man borde spärra in dem på livstid. Jag vet hur gamla de är men jag skiter i det! Ett mord förblir alltid ett mord och då är det väl ganska uppenbart vad straffet ska vara? Hade jag inte varit emot dödsstraff hade killarna förtjänat stolen hela bunten! Nu säger jag som sagt i stället att man borde låsa in dem tills deras liv är slut och jag undrar verkligen ifall detta är för mycket begärt?
Grammisgalor, Svensktoppar och Melodifestivaler. Vart ska skiten sluta?
Eftersom jag på sätt och vis samarbetar med http://TheClarity.blogg.se har vi bestämt att våra varsina första inlägg ska handla om musik och eftersom Grammisgalan var igår tänker jag inrikta mig på svensk musik.
Ja, gala och gala. Grammisgalan var mer ett filmat dårhus där priset togs av utrikesminister Carl Bildt när han gled in med en kavaj som till synes var dekorerad av Peps Persson. Men man kanske inte ska snöa in på hur en politiker klär sig, det var trots allt ingen modevisning.
Något som däremot var intressant att Salem Al Fakir fick flest antal pris på hela galan. Denna absolut värdelösa artist som tror att om man bara springer runt och plojar samt har en glad melodi kan man bli en stor exportvara. Bara för att det fungerade för A-teens behöver det inte vara ett framgångsrecept. Att Salems mest kända låt heter Good song och är helt urusel bevisar antagligen hur bra han är.
Givetvis är det inte bara Salem Al Fakir som är dålig, jag avskyr i stort sett 95 procent av all svensk musik! Vi kan ju börja med det som ska vara lite av en svensk nostalgitripp: Carola, Lena Philipsson, Magnus Uggla och Orup. Det enda som egentligen gör att dessa kan klassas som nostalgi är att de varit med så länge att de kan leva på gamla framgångar. För det kan jag ju inte ta ifrån dem, alla har en gång varit framgångsrika, men folk har blivit smartare nu och går inte längre på saker som Fångad av en stormvind, Magaluf och Kung i baren. Nu har ju de flesta insett att det enda dessa artister bryr sig om är sprit, droger och, i Carolas fall, Gud.
Helt ärligt: Magnus fucking jävla Uggla, hur dålig får man bli innan man blir anmäld? Varenda jävla krog spelar ju gamla Uggla-låtar! Eller är det kanske nya? Inte vet jag, det är ju inte precis så att de låter olika. Överallt är det att han raggar upp någon ny brud när han är stupfull. Det han inte nämner är när han antagligen spyr ner tjejen för att alkoholen börjar verka åt fel håll.
Men det finns en svensk som är sämst alla kategorier: Halmstads stolpskott Per Gessle. Finns det något värre än att i en varm bil slå på radion och tvingas igenom den ganska osaliga blandning av nödrim och klyschor som Gessle bjuder på? Jag tvivlar. Varenda låt innehåller massa skittext som av någon anledning älskas av näst intill alla tjejer i Götaland, helt utan förklaring. Jag vill ju inte tro att alla dessa är dumma i huvudet, men man börjar ju att undra.
Men det finns ju andra genrer än den smörpop Gessle bjuder på. Vi har till exempel den svenska hiphoppen. Eller hiphop kanske är ett starkt ord, rimlexikon från förskolan kanske passar bättre in. Ärligt talat, vad är det svenska hiphoppare har rökt för att bli så dåliga?
Enligt mig finns det två bra svenska hiphoppare: Timbuktu och Promoe. Dessa båda vågar säga vad de tycker och kritisera samhället. Men alla andra - alla dessa jubelidioter som tror att de kan bli något inom hiphoppen för att de just lärt sig att häst och läsk nästan rimmar. Det finns en rad exempel: Petter, Motorisk Afasi, Mange Schmidt. Petter som efter ett långt uppehåll gav ut singeln Det går bra nu. Kunde inte bara Petter ha insett att det gick bra just för att han låg i lä med låtskrivandet.
Men Mange Schmidt är ändå snäppet värre. Allt började med låten Glassigt, som fick halva Sverige att stå och skrika toner som bara hundar kunde uppfatta. Ultraljudet hade fått fotfäste i landet och så var Manges hemska hjul i rullning. Nästa hit - om vi nu ska kalla det så - blev Giftig och plötsligt hade ultraljudet bytts ut mot visslingar. Åtminstone hela Stockholm fylldes av samma melodi och huvudstadsborna verkade av någon anledning stolta över att deras stad omnämnts i texten. Det är så vi gör det här i Stockholm. Två låtar på en dag om det är bråttom. Nu tog det ju ett år mellan att Glassigt och Giftig släpptes, så vidare bråttom kanske du inte hade, Mange?
Snart kommer vi antagligen få se Mange Schmidt göra reklam för tvättmaskiner och laptopar skrikandes: "Cykel på köpet!" Det blir ju så, när gamla artister blir avdankade säljer de sina själar och börjar göra sorglig reklam.
Jag vet inte varför all svensk musik blir så dålig, varför alla svenska texter handlar om skit eller varför alla svenska melodier låter som om de var skrivna av Filip och Fredrik på hasch. Hur som helst är det så och det är kanske dags att vi börjar belöna bra musik och bestraffa all annan skit?
Ja, gala och gala. Grammisgalan var mer ett filmat dårhus där priset togs av utrikesminister Carl Bildt när han gled in med en kavaj som till synes var dekorerad av Peps Persson. Men man kanske inte ska snöa in på hur en politiker klär sig, det var trots allt ingen modevisning.
Något som däremot var intressant att Salem Al Fakir fick flest antal pris på hela galan. Denna absolut värdelösa artist som tror att om man bara springer runt och plojar samt har en glad melodi kan man bli en stor exportvara. Bara för att det fungerade för A-teens behöver det inte vara ett framgångsrecept. Att Salems mest kända låt heter Good song och är helt urusel bevisar antagligen hur bra han är.
Givetvis är det inte bara Salem Al Fakir som är dålig, jag avskyr i stort sett 95 procent av all svensk musik! Vi kan ju börja med det som ska vara lite av en svensk nostalgitripp: Carola, Lena Philipsson, Magnus Uggla och Orup. Det enda som egentligen gör att dessa kan klassas som nostalgi är att de varit med så länge att de kan leva på gamla framgångar. För det kan jag ju inte ta ifrån dem, alla har en gång varit framgångsrika, men folk har blivit smartare nu och går inte längre på saker som Fångad av en stormvind, Magaluf och Kung i baren. Nu har ju de flesta insett att det enda dessa artister bryr sig om är sprit, droger och, i Carolas fall, Gud.
Helt ärligt: Magnus fucking jävla Uggla, hur dålig får man bli innan man blir anmäld? Varenda jävla krog spelar ju gamla Uggla-låtar! Eller är det kanske nya? Inte vet jag, det är ju inte precis så att de låter olika. Överallt är det att han raggar upp någon ny brud när han är stupfull. Det han inte nämner är när han antagligen spyr ner tjejen för att alkoholen börjar verka åt fel håll.
Men det finns en svensk som är sämst alla kategorier: Halmstads stolpskott Per Gessle. Finns det något värre än att i en varm bil slå på radion och tvingas igenom den ganska osaliga blandning av nödrim och klyschor som Gessle bjuder på? Jag tvivlar. Varenda låt innehåller massa skittext som av någon anledning älskas av näst intill alla tjejer i Götaland, helt utan förklaring. Jag vill ju inte tro att alla dessa är dumma i huvudet, men man börjar ju att undra.
Men det finns ju andra genrer än den smörpop Gessle bjuder på. Vi har till exempel den svenska hiphoppen. Eller hiphop kanske är ett starkt ord, rimlexikon från förskolan kanske passar bättre in. Ärligt talat, vad är det svenska hiphoppare har rökt för att bli så dåliga?
Enligt mig finns det två bra svenska hiphoppare: Timbuktu och Promoe. Dessa båda vågar säga vad de tycker och kritisera samhället. Men alla andra - alla dessa jubelidioter som tror att de kan bli något inom hiphoppen för att de just lärt sig att häst och läsk nästan rimmar. Det finns en rad exempel: Petter, Motorisk Afasi, Mange Schmidt. Petter som efter ett långt uppehåll gav ut singeln Det går bra nu. Kunde inte bara Petter ha insett att det gick bra just för att han låg i lä med låtskrivandet.
Men Mange Schmidt är ändå snäppet värre. Allt började med låten Glassigt, som fick halva Sverige att stå och skrika toner som bara hundar kunde uppfatta. Ultraljudet hade fått fotfäste i landet och så var Manges hemska hjul i rullning. Nästa hit - om vi nu ska kalla det så - blev Giftig och plötsligt hade ultraljudet bytts ut mot visslingar. Åtminstone hela Stockholm fylldes av samma melodi och huvudstadsborna verkade av någon anledning stolta över att deras stad omnämnts i texten. Det är så vi gör det här i Stockholm. Två låtar på en dag om det är bråttom. Nu tog det ju ett år mellan att Glassigt och Giftig släpptes, så vidare bråttom kanske du inte hade, Mange?
Snart kommer vi antagligen få se Mange Schmidt göra reklam för tvättmaskiner och laptopar skrikandes: "Cykel på köpet!" Det blir ju så, när gamla artister blir avdankade säljer de sina själar och börjar göra sorglig reklam.
Jag vet inte varför all svensk musik blir så dålig, varför alla svenska texter handlar om skit eller varför alla svenska melodier låter som om de var skrivna av Filip och Fredrik på hasch. Hur som helst är det så och det är kanske dags att vi börjar belöna bra musik och bestraffa all annan skit?
Det känns fel att välkomna...
Ja, nu har även jag börjat blogga, men detta är kanske inte är den sortens blogg ni är vana vid. Jag tänker inte skriva om vad jag ätit till frukost, vad jag fått för betyg eller vad fan jag har sett på TV för let's face it: det ger ni bleka fan i. Jag heter Simon Juhlin och är relativt trött på de flesta andra bloggare. Det är väl egentligen det enda ni behöver veta om mig.
Andra bloggar handlar vanligen om någon självupptagen person som vill uppmärksamhet så mycket att denne lägger upp sitt privatliv på internet för allmän beskådning. Jag är så förbannat jävla skittrött på sådan ointressant jävla läsning! Och ja, man får svära. Jag kommer bloggen igenom att både svära konstant och blanda in engelska ord och uttryck hejvilt här och var.
Denna blogg kommer i stället att handla om, i min åsikt, viktigare saker. Det kan vara alltifrån orättvisor - och nu menar jag riktiga orättvisor, det är ju skillnad på världsproblem och världsliga problem - till stundande val eller omskakande nyheter. Det finns nämligen ingenting som är farligt att prata om. Jag vet att visst folk blir upprörda när man säger saker som att man borde ta och förlänga jaktsäsongen så att lite fler djur skjuts, även om man bara skojar. Det finns inga felaktiga ämnen, det finns inga felaktiga infallsvinklar. Det finns inte ens felaktiga åsikter, fast väldigt många korkade. Det enda som finns är rädsla. Folk är ibland rädda för sanningen - de är rädda för att ifall andra får reda på deras åsikter och tankar kommer de att sjunka i dessa människors ögon. Det har nämligen blivit tabu i Sverige att säga vad man tycker, man ska helst hålla med politiker som låtsas säga vad de tycker. Ta Riccardo Campogianis mördare som exempel: här om dagen dömdes tre av dem till tre års sluten ungdomsvård och detta tycker helt plötsligt folk är ett hårt straff. Dessa fem killar - två fick ju lindrigare straff ändå - har mördat en person, misshandlat honom till döds. Om jag nu säger att man borde låsa in dessa killar resten av deras liv, är det då jag som är hård? Jag vet inte, kanske är dessa fem killar riktiga änglar, de är ju trots allt av överklass. Överklassen kan ju inte göra fel, det är det ju bara fattigare människor som gör. Eller kanske inte, det är ju ingen förvåning att både Stureplansprofilerna Riccardos mördare har rika fäder. Överklassen är värre än man tror, skillnaden på dem och annat folk är att de har råd med dyra advokatteam och antagligen även kan betala HD den summa som krävs för att bli fri.
Så, nu har ni fått ett smakprov på vad bloggen kommer att innehålla. Jag lovar att skriva hela inlägg om både mordet på Riccardo och Sveriges överklass inom en snar framtid.
